I min bubbla

Livet är som en berg- och dalbana. Ibland går det uppför, ibland nerför. Även om den första stora uppförsbacken kan tyckas oändligt lång, vet vi ju alla att den behövs i början för att berg- och dalbana ska kunna fylla sin funktion. Utan backen skulle vagnen inte få någon fart, och utan fart skulle vagnen inte komma någonstans. Tyvärr är uppförsbacken en rätt stor del av upplevelsen. Det tycks ofta dröja evigheter innan vagnen äntligen släpps iväg nerför backen och det drar i magen av skräck blandad förtjusning. På några sekunder flyger vagnen fram i ett otroligt tempo och friheten river tag i en. Det är bara upp till dig om du vill skrika eller njuta av åkturen. Just som det går som fortast avtar farten kraftigt och åkturen är över. Efteråt är känslorna ofta blandade. Det känns ledsamt för att åkturen är över, samtidigt dröjer sig den pirrande känslan av adrenalinet fortfarande kvar i kroppen. Leendet sprider sig i ansiktet och man springer och ställer sig i kön igen. Minnet av den branta uppförsbacken finns inte längre kvar. Allt man vill är att få uppleva den otroliga känslan av frihet igen, känna vinden fladdra i håret. Åter sätter man sig i vagnen, men när den långa långa långa uppförsbacken tar vid händer det lätt att man ångrar sig…  Varför utsätter man sig igen? Trots att man nu med säkerhet borde veta, händer det sig att man blundar och tvivlar. Finns nerförsbacken kvar? Kommer man ta sig hela vägen upp igen? 

~ Livet är som en berg- och dalbana.