I min bubbla

Ännu en gång har snön bäddat in vår värld i ett mjukt täcke. En del kanske suckar och muttrar över våren som hade börjat kännas i luften medan andra gläds över att vintern dröjer än ett tag. Själv mötte jag glatt den vita vintervärlden med ett leende, samtidigt som vårsolen var varmt välkommen. Snö och sol.

Idag i vår moderna värld, där allt ska ha ett mål eller en mening, är det en rätt vanlig företeelse att vi människor alltid längtar framåt framåt framåt. När våren äntligen kommit börjar vi genast längta efter sommarvärmen. När sommaren kommer och myggen surrar kring våra öron suckar vi och säger att vintern ändå är bäst. Så kommer slutligen den efterlängtade vintern, men då är det för kallt och vi saknar hösten som ändå var rätt bra… Sådär fortsätter det i det oändliga. Alltid finns det något nytt och spännande att längta efter. Alltid ligger något annat framför. Detta gäller ju givetvis inte bara årstider, nej det mesta fungerar dessvärre så här om vi tänker efter. Du vet att det är sant, jag också. Tyvärr.

När tanken slog mig insåg jag att jag i allt mitt väntande på något nytt och framförliggande glömde bort det som var där och då. Jag grumlade mycket över detta och försökte med tiden utveckla ett nytt sätt att se på livet.

Vart har du bråttom? Om du bara stressar mot slutdestinationen missar du hela vägen fram till den. Vad är ens slutdestinationen? Finns det något som heter så? Det är en fråga jag tycker var och en får tolka på sitt eget sätt, men jag bestämde att sluta se livet som ett maratonlopp och istället leva i nuet och fokusera på att ta dagen som den kommer. Lättare sagt än gjort – absolut. Jag tror dock det är viktigt att ta sig en tankeställare ibland. Vad vill jag göra med mitt liv? Vill jag blint spurta framåt mot ett mål som kanske inte ens finns kvar när jag väl kommer fram, eller leva här och nu och ta tillvara på livet en snöig februaridag. Valet är upp till var och en.

“Ett steg i  taget, ett  andetag  åt gången”, det var iallafall  en sak jag  bestämde mig för. Visst misslyckas jag  gång på gång och skyndar iväg mot morgondagen innan dagen ens grytt, men i något  skede hinner  tankarna ändå  alltid ifatt mig. Jag kan bara leva precis just nu. Stunden är här och nu.