I min bubbla

Jag ler ut i mörkret där jag ligger på marken med ansiktet svängt mot himlen. Där uppe, högt där uppe gnistrar små glänsande kristaller. Tusentals, ja miljontals små stjärnor blinkar mot mig från den mörka himlen. En lång stund ligger jag bara där och försöker ta in det mäktiga. Det är omöjligt. Hur jag än försöker kan jag inte se hela himlen och alla stjärnor samtidigt.

För mig betyder stjärnorna väldigt mycket. När jag vänder ansiktet mot himlen en stjärnklar natt minskar alla avstånd. Alla fina människor som finns där ute känns inte längre lika avlägsna. Stjärnorna ger mig en känsla av förenande och gemenskap trots att jag för stunden är helt ensam där jag ligger. Jag vet att vem som helst som ikväll, på norra halvklotet, tar sig tid att lyfta blicken troligen ser samma sak som jag. Samma stjärnor. De gnistrande prickarna får allt världsligt att kännas så fjuttigt. Perspektiv förändras.

Så länge det går ignorerar jag kylan som sakta letar sig genom lagren med kläder. Jag kan bara inte få nog av att blicka ut i oändligheten. Jag tänker på Han som skapat allt det underbara. Skapat varje liten stjärna i universum. Jag låter blicken glida en sista gång över den djupblå bakgrunden innan jag reser mig. En trygghet sveper över. Alla funderingar, alla problem, allt som ibland riskerar röra ihop sig i en tonårshjärna. Vad är det jämfört med det här? Som att Han som skapat allt detta inte skulle veta vad som är bäst för lilla mig. Som att han inte skulle ha en plan.

Liksom vi inte kan se alla stjärnor samtidigt kan vi inte heller alltid se varför saker blir som de blir, eller hur det som gör mest ont någonsin ska kunna bli bra. Vi kan helt enkelt inte förstå. Kan inte ta in mer än vårt synfält klarar av. Med tiden tror jag dock vi alla kan lära oss vidga våra vyer och vi kan lära oss tro. Lära oss våga lita på att det finns något mycket större än det vi ser.