I min bubbla

Får du någonsin känslan av att du går genom en granskog som är så tät att ljuset knappt når marken? Eller på en äng. En sommaräng där dimman gör det svårt att se och daggen får dina bara fötter att värka av köld. Får du någonsin känslan av att du trevar dig fram på en smal bergsstig med en stenvägg som reser sig på ena sidan och stupet som gapar på den andra? Eller sprang du lycklig genom skogen den där dagen när en trädrot plötsligt kom i din väg och du föll handlöst?

Ibland slår man sig hårdare än annars när man snubblar och mister fotfästet. När marken slår emot händer det sig att man tappar andan för ett ögonblick och får munnen full av barr. Ibland är världen helt enkelt lite rörigare än annars. Vi stressar fram och tillbaka, suckar och jämrar oss. Inget är bra och en ond cirkel uppstår lätt. Vår inställning gör oss deppade, vilket i sin tur gör allt tyngre och det resulterar i att vi  blir ännu mer deppade. Men vet du? Barren går att spotta ut och andningen blir snart normal igen. Du ramlade bara, res dig upp igen.

Ibland kan det kännas tungt och svårt att resa sig igen och du kanske slås av tanken på att bara ligga kvar en stund och se trädtopparna svaja där högt ovanför dig. Dock dröjer det inte länge innan fukten letar sig genom kläderna.. Hur gärna du än vill ligga kvar så inser du snart att inget kommer bli bättre av det. Någon gång kommer du ändå bli tvungen att resa dig och borsta bort jorden från kläderna. Bäst att få det överstökat. Res dig.

Ibland tycks skogen tätare än annars och dimman på ängen kompakt som ett täcke. Men det kommer komma bättre tider. Det vet vi alla. Rätt skönt ändå. Att veta att allt kommer bli bra igen. Kanske inte idag och inte imorgon. Kanske inte heller nästa vecka eller ens det här året. Men det kommer bli bättre. Sakta men säkert. En liten bit i taget.

För ett tag sedan hörde jag något som kom att stanna i mitt minne. “Jubla innan du ser det”. Någon vecka senare blev jag påmind om ett gammalt citat jag lärt mig en gång; “Le för att det hände”. En morgon kom en tanke till mig.

”Le för att det hände” och ”Jubla innan du ser det”. Två så otroligt bra saker att komma ihåg var för sig, men tillsammans blir de om omöjligt ännu bättre. Vi får le för allt det fina som hände, för stunderna värda att minnas. Sen har vi även en anledning att jubla innan vi ser det som ska komma, för djupt inom oss vet vi nog alla att det kommer bli bättre. Med dessa två tankar färska i minnet har vi ju med andra ord ständigt en anledning att le! Det är kanske inte alltid det lättaste, tvärtom. Usch vad svårt det är att fortsätta le när allt går emot en, men frågar du mig är det iallafall värt att ge det en tanke och försöka.

. . .

”Le för att det hände.”

”Jubla innan du ser det.”

. . .