Direkt jag stannar upp börjar de surra. Ett stort moln omger mig snart. Till en början bryr jag mig knappt. Skogen omkring lockar min uppmärksamhet. Redan nu finns de där, men jag ser dem inte. Hör dem inte. Tillåter dem inte att förstöra.
Jag sätter mig ner på en sten invid stigen. Sitter där och bara andas. Andas in den friska luften och tar mig tid att bara existera. Vara här och nu. Molnet tätnar. Jag viftar med armarna.
Irriterad. Frustrerad. Det känns i hela kroppen. Överallt lämnar de sina spår. Fastnar i det rufsiga håret. Lämnar mig aldrig i fred. Jag drar upp huvan för att skydda mig. Inget tycks hjälpa. Kan de bara inte försvinna?
Jag reser mig upp och går. Molnet följer mig för varje steg. Förtvivlat fortsätter jag vifta med armarna. Ruska på huvudet. Efter en stund börjar jag springa. Fortare och fortare springer jag. Tyngre och tyngre blir andningen. Så händer det. Roten bara ligger där framför mig. Marken är mjuk. Mossan våt. Jag ligger alldeles stilla med molnet fortfarande surrandes omkring. Kurar ihop mig. Gör mig så liten det bara går.
En vindpust sveper genom skogen. Kaoset omkring mig skingras. Surrandet upphör.
Vinden prasslar lekfullt i trädkronorna högt ovanför. Jag reser mig. Låter vinden föra mig vidare genom skogen. Ut på ängarna. Jag njuter av stunden. Av att för ett ögonblick bara andas och existera. Friheten viskar omkring mig. Nu får jag vara fri. Fri från alla surrande myggor i mitt huvud.
I min bubbla 
Lämna en kommentar