Ibland på kvällarna när det är riktigt mörkt i mitt rum sätter jag mig på hyllan under fönstret och stirrar ut i mörkret. Speciellt stjärnklara kvällar gillar jag att sitta så. Inne i värmen, men ändå så nära den stjärnklara himlen utanför det bara går.
Under kvällarna i fönstret har jag lagt märke till en sak. Beroende på hur jag fokuserar med ögonen ser jag olika saker. Antingen ser jag stjärnorna utanför eller också stirrar jag in i mina egna ögon som speglas i rutan.
Ibland när jag är trött kan det vara svårt att fokusera rätt. Sådana kvällar stirrar mina egna ögon envist tillbaka på mig i mörkret. Men bara jag orkar fokusera rätt kan diamanterna bortom den iakttagande blicken träda fram i mörkret också en kylig vinternatt.
Om man tänker efter är det så med det mesta i livet – inte bara med stjärnorna utanför fönstret. Nej, det vi ser kommer alltid variera beroende på hur vi orkar eller väljer att fokusera. Likaså får vi också leva i visshet om att det fina finns strax utanför även kvällarna man helt enkelt inte orkar se annat än de stirrande ögonen.
Personligen tycker jag det är fint att tänka så. Fast vi inte alltid orkar eller har kapacitet nog att fokusera rätt så betyder det inte att beckmörkret är allt som finns. Hur mörkt det än är finns ett ljus. Det tror jag på. Och fast man kanske inte orkar se det just nu, får vi veta att det ändå finns där.
I min bubbla 
Lämna en kommentar