I min bubbla

När jag blev född gav mina föräldrar mig namnet Wilma, vilket betyder ”kämpe” och ”hjälm”. Mycket mer passande namn tror jag ärligt talat inte de hade kunnat välja. Som äldre kom jag fram till slutsatsen att summan av de två orden antingen måste vara en väldigt ogenomtränglig hjälm eller också en otroligt hållbar kämparglöd.

Jag avskyr att ge mig, att förlora är jag fruktansvärt dålig på och jag ger mig sällan före det är långt mer än bevisat att min åsikt var eller inte var den rätta. Så länge jag bara kan kämpar jag eller står på mig. Att argumentera eller debattera är något jag ofta njuter av. Ja, ni som känner mig vet att envisheten onekligen är en rätt stor del av min personlighet, på gott och ont.

Många är de gånger jag med tårar i ögonen fått inse att jag misslyckats eller inte klarat av det jag gett mig in på. Många är likaså blåmärkena, bulorna, skrapsåren och gångerna självkänslan fått sig en ordentlig törn. Men trots alla skrapsår genom åren kommer ändå dagarna då jag stolt kan konstatera att jag tagit mig rätt långt på min färd. För oj vad många gånger jag bara hade givit upp ifall envisheten inte funnits där och stoppat mig.

…

Rätt tidigt i livet blev hästarna mitt stora intresse och som vilken annan hästflicka som helst var min stora dröm den egna hästen. Och som jag kämpat, gråtit och kämpat lite till för den drömmen, trots att jag genom åren haft förmånen att få rida en rad olika otroligt fina hästar som lärt mig väldigt mycket, alla på sina personliga sätt. Men den roliga tiden rann ut och till slut kom även dagen då jag stod tomhänt, helt utan häst, och undrade vart livet skulle ta vägen.

Under det som i efterhand bara kom att bli några veckor utan häst, snurrade tankarna med ovanligt högt tempo i mitt huvud. Så en dag fick jag en bild på en väldigt fin häst som beskrevs ha “en räv bakom örat”. Alla pusselbitar föll konstigt nog på plats och jag och en god vän åkte ner för att hälsa på hästen till södra Sverige.

Aldrig tror jag att jag blivit så varmt välkomnad som vi blev på plats i Vollsjö hos team Palmaer. Väldigt snart förstod jag även att den lilla fartfyllda hästen med den tjocka pannluggen och de glittrande ögonen var hästen jag kämpat för i alla dessa år. Azu’reus. Han som kom att bli min alldeles egna häst.

…

Med facit i hand kan jag säga att jag inte tagit mig ens hälften så långt utan min envishet, men nu är jag faktiskt här, och trots att livet ibland känns utmanande så har jag min fina älskade häst att gå till när tankarna börjar snurra för fort. Han som alltid är så oskyldigt glad och som bara älskar att busa. Han som utmanar min envishet, som har energi för oss båda när jag är trött och som är varm och go när allt jag behöver är en kram.

Jag vill uppmana er att våga tro på era drömmar. För fast det idag kanske bara är en dröm kan den inom en väldigt snar framtid faktiskt bli verklighet. Så blev det för mig och jag vågar mig nästan på att säga att “jag hade fel”, för man KAN faktiskt köpa lycka för pengar. Det gjorde jag.