I min bubbla

Jag har alltid varit mån om att kunna sätta ord på och prata om känslor. Jag har strävat efter att bemöta mina vänner med förståelse, omtanke och medlidande i vilka situationer de än stått. Jag har velat bryta tabun om psykisk ohälsa och jag har velat hjälpa där jag kunnat. Jag värderar att ingen ska stå ensam inför tuffa strider. Visst måste man strida vissa strider själv, men jag har ändå velat vara den som står kvar för mina vänner när kraftiga vindar blåser. Vara den som delar tårarna om du är ledsen men också skrattet de gånger livet ler lite mer.

Det senaste året har jag dock stått inför, en för mig, ovan och jobbig situation. Det har nämligen varit jag som inte mått bra. Jag har inte orkat stå där för mina vänner som jag gjort tidigare, jag har tappat kontakten med många och överlag dragit mig bort från allt som heter sociala umgängen. Jaa, jag har till och med slutat skriva, slutat sätta ord på mina känslor och tankar.

Tidigare har jag alltid kämpat emot tabun om psykisk ohälsa och illamående, men när jag plötsligt stod där själv förstod jag på ett annat sätt varför ämnet fortfarande är så nedtystat. Jag menar, säg till exempel att du har huvudvärk eller feber och alla förstår precis vad du menar. Men säg att du är deprimerad och har ångest och väldigt få kommer förstå vad du pratar om. Därför tror jag många istället är tysta om sitt mående, man orkar helt enkelt inte förklara eller möta en oförstående värld.

”Men sluta gör så stor grej av allt och tänk lite positivare.” Så tror jag många, även jag, någon gång tänkt angående någon som haft det tungt eller mått dåligt. Men vet du, det funkar faktiskt inte så. Inte på långa vägar. Det har jag fått inse på ett allt annat än trevligt sätt under året som gått. Jag har upplevt hur mörk världen faktiskt kan vara, hur omöjligt det kan kännas att ta ens ett enda andetag till och hur det ibland känns som illamåendet inom dig kommer strypa dig medan du kämpar för att få luft.

Ja, jag har varit där – jag är där. Likaså många omkring mig och många omkring dig. Många fler än du kanske någonsin anar, eftersom många kämpar i tysthet. Visst går allt uppåt och neråt, sånt är livet, men jag vill uppmana dig att tänka efter vad du säger åt människor i din omgivning eller nästa gång någon berättar att de inte mår bra. Det är faktiskt inte så enkelt som man kan tro att ta sig ur tvångstankar, självdestruktiva tankemönster och deprimerade tankegångar. Det är inte bara att ”tänka positivare”, det fungerar helt enkelt inte så.

Psykisk ohälsa är en sjukdom, liksom magsjuka, feber eller vattkoppor. Skillnaden är att det möjligtvis inte märks, vilket gör att många kämpar ensamma i tysthet. Dessutom tar det så otroligt mycket längre att bli frisk om man en gång ramlat ner i den mörka gropen än vad det tar att bli frisk från exempelvis en långvarig förkylning.

Sist och slutligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med denna text. Kanske vill jag dela med mig en gnutta av vad som händer i mitt liv, kanske vill jag öppna någons ögon för begreppet “psykisk ohälsa” och kanske vill jag bara uppmuntra till att inte döma någon innan du gått en mil i dennes fotspår. Alla utkämpar sin egen strid vi inte vet något om, så akta din tunga och var snäll mot människor i din omgivning. Du behöver inte förstå vad de går igenom, men redan att visa medmänsklighet och vänlighet kan förgylla någons dag. Tänk på det. Psykiskt sjuk eller inte är vi alla fortfarande människor. Unika på våra egna sätt men med ett jämlikt värde.