I min bubbla

För lite mer än ett år tillbaka började jag söka häst. Skämt åsido eftersom jag sökt häst så länge jag kan minnas, men denna gång var det mer på riktigt. Jag ville hitta hästen med stort H. Och inte vilken häst som helst heller att tillägga, drömmen om ett eget arabiskt fullblod levde starkare än någonsin i mina tankar.

Jag sökte och sökte och övervägde hit och dit. Jag provred allt från ponnyer till hästar både större och bredare än ett hus. Jag blev trampad på, fick mitt hjärta krossat och fick en bestående nervskada i hälen då jag lyckades falla av det stora huset. Till sist var jag faktiskt nära att ge upp. Hästen jag sökte tycktes inte finnas.

I en sista kraftansträngning skrev jag ett nytt ”köpes inlägg” på en arabhästsida i Sverige – och fick napp! Hästen jag blev erbjuden såg underbart fin ut och var dessutom högt skolad. Allt lät toppen och vi förhandlade om en avbetalningsplan. Att en annan uppfödare bjudit ut en arabkorsning fanns med i bakhuvudet, men detta var hästen jag ville ha, trodde jag.

Där stannade det. Plötsligt en dag slutade ägaren till den fina hästen att svara på mina meddelanden. En vecka gick utan svar. Under denna vecka började uppfödaren till arabkorsningen skicka mer med mig. Hon sa sig även ha två andra unghästar till salu.

Ännu en vecka gick utan att jag fick svar. Istället fick jag veta mer om den nya säljarens, Eva Palmaers, ena unghäst som sades “ha en räv bakom örat”. Jag fick se bilder och föll allt mer för den treåriga hingsten. Problemet var bara att jag måste ta mig dit, sydost om Malmö, för att alls kunna göra en affär.

På grund av min skadade häl kunde jag inte delta i gymnastiken i skolan. Istället satt jag och  försökte hitta det billigaste flyget till Malmö. Jag insåg fort att jag aldrig skulle ha råd att köpa en häst om jag flög fram och tillbaka till Sverige och mina föräldrar ville dessutom inte låta mig resa ensam. En kompis till mig skrattade åt mina försök att hitta en billig resa och vi började googla andra alternativ. Snart hade vi pusslat ihop en resa för en betydligt billigare summa. Vi skrattade, hade roligt och det hela slutade med att jag skämtsamt sa att kompisen får ta och komma med. “Ja, skulle jag kunna något om hästar skulle det vara roligt”, skrattade hon tillbaka.

Nöjd meddelade jag Eva i Sverige att jag kunde hälsa på trots allt, men där kom nästa problem. Varje helg under hela hösten hade de en mängd tävlingar och andra resor inplanerade med sina fina hästar. Inte heller lyckades jag hitta någon att resa med. Det såg mörkt ut.

Till slut frågade jag, halvt skämtsamt, ifall redan kommande helg skulle passa. Jag visste att det var möjligt för mig att resa då eftersom det var under den helgen jag och min kompis Emma planerat vår ”skämt-resa”.Till min förvåning passade det för dem! Jag insåg dock att jag snabbt måste hitta någon att resa med och frågade till slut Emma igen om hon ville komma med på resan, seriöst denna gång. Så blev det.

Mindre än en vecka senare satt vi på Onnibuss ner mot Åbo, på väg på en 36 timmar lång resa för att träffa en häst vi inte visste mycket om och för att bo hos helt främmande människor. Vi hade två båtar, åtta bussar och två tåg att hinna med. Galenskap tänker ni kanske, och ja det vara det absolut. Men den bästa galenskap som någonsin hänt i mitt liv!

Väl framme i Sverige fick vi det varmaste mottagandet man kan tänka sig. Vi fick spendera två underbara dagar i gott sällskap, på ett underbart vackert ställe med helt fantastiska hästar. Vilken upplevelse, vilket minne. Och redan från första sekund var det något med den lilla bruna hästen med de busiga ögonen under den väldigt långa luggen som grep tag om mitt hjärta. Det var liksom bara en självklarhet att det var han och jag, redan då.

***

Jag kommer aldrig glömma hur Emma och jag satt och log som galningar hela vägen upp till Stockholm igen. Hur vi bara inte kunde sluta tala om hur fantastiskt allting varit, hur underbart fin “lilla brun” faktiskt var.

När vi kom hem gick allt fort. Vips hade jag köpt en häst och ett tu tre var han på väg hem till Finland. Vägen hem gick dock inte som planerat för transportören och ett tag tycktes det osäkert om vi alls skulle få hem någon häst. Men hem kom han till slut, min alldeles egna Zeus! Och vilken vän jag fått i honom. Han må vara det envisaste lilla troll med den mest extrema energin men han har också det absolut godaste hjärtat och en livsgnista som sprider ljus i min vardag.

Från första början kändes allt bara så rätt. Allt som egentligen inte borde ha varit möjligt bara fixade sig på ett så konstigt sätt. Kalla det vad man vill, men jag väljer att säga ”mirakel”.

Men miraklen tog inte slut där. Nej vi hann ha en fartfylld och lycklig vinter, vår och sommar tillsammans. Men plötsligt slog sjukdomen ner som en blixt från klar himmel.

Jag hade avnjutit en skön semestervecka i Sverige då mamma plötsligt ringde mig sent på kvällen. ”Zeus är sjuk, veterinären gör vad hon kan. Han har ordentlig kolik.” Orden ringde i mitt huvud och oron satte sig som en klump i bröstet. Senare på kvällen ringde mamma igen. ”Det finns två alternativ. Antingen avlivas han omedelbart eller också sätter vi honom i transporten, hoppas att han överlever fram och kör honom till Helsingfors för akut bukoperation.”

Först då gick det upp för mig att han höll på att dö. Min lilla älskade häst som betyder allt för mig var sjuk och skulle med största sannolikhet vara borta när jag väl kom hem igen. Tårarna strömmade som floder nerför kinderna, men beslutet var enkelt. “KÖR!”

Och det gjorde de. Med bara ett svagt hopp om att han skulle överleva fram, för ett ännu mindre hopp om att han skulle klara operationen. Kilometer efter kilometer körde de. Bilen läckte olja, ett av transportens fyra hjul hade punktering, halvvägs fick de stanna och spruta mer lugnande i hästen som var löddrig av svett och så svag ett levande djur bara kan vara. Ändå fortsatte de köra. 600 kilometer. Mitt i natten.

Framme i Helsingfors opererades han och enligt den mörka prognosen kan vi säga att det slutade på bästa möjliga sätt! Visst har han varit svag, utmärglad och trött, men gnistan i ögonen återkom sakta igen, dag för dag. Jaa, han gjorde det verkligen. Han överlevde!!

Idag, två månader och fyra dagar efter operationen får han äntligen springa igen. Han får busa med sina kompisar i hagen och njuta av att bara vara häst igen! Det har även gått ett år sedan han första gången steg ur transporten på stallplanen hemma i Finland och för varje dag jag får se hans glittrande ögon under den långa luggen går en varm våg genom min kropp.

Bilderna nedan är fotade av fotograf Jenny Sulkakoski igår, den 9 oktober 2018. Det är så obeskrivligt härligt att se mitt lilla troll, min Azúreus, flyga fram på det självklara sätt han gör idag. Så glad och tacksam att livet fick segra.

”What’s meant to be will always find it’s way” brukar man säga. Och när det gäller Zeus stämmer det till 120%. Det var meningen att det skulle bli vi två och det var meningen att det skulle få fortsätta vara så! Hade det inte varit det hade han aldrig blivit min, han hade aldrig kommit hem och han hade inte överlevt den krävande operationen och långvariga rehabiliteringen.

Mitt lilla älskade mirakel.