I min bubbla

Tänker man efter handlar det mesta i livet egentligen om prestationer. Redan som unga ska vi vara självständiga individer som klarar oss bra, fristående från världen omkring oss. Vi ska vara duktiga på det vi gör, men inte nördiga. Vi ska framhålla vad vi kan, men inte skryta om det. Vi förväntas enkelt sagt klara allt vad livet ger oss – med- och motgång. 

En sak vi alla är väldigt duktiga på är att jämföra oss med andra, och detta främst över sociala media. Vi kanske himlar med ögonen när ämnet dras upp ännu en gång, men faktum är att vi alla är med och bidrar till den enorma press vi sätter på framför allt oss själv. Hade vi inget att jämföra med skulle det inte spela någon roll hur prefekt ditt hus är städat eller hur bilen du kör ser ut. Om sociala media inte fanns skulle kravet på att köpa nya skor, bara för att kompisen gjort det, inte vara lika stort och pressen över hur våra liv ser ut utåt skulle antagligen inte vara lika påtaglig. Allt vi idag tävlar om skulle kanske inte ens vara problem.

De flesta går kanske genom livet utan att ge detta så mycket som en tanke. Men hur är det ifall så inte är fallet? Hur är det om du är en sån som inte klarar pressen? En som i något skede stiger åt sidan för att du inte kan ta mer. Blir kraven på prestation lägre då?

***

Ska jag vara ärlig tror jag man ser det först när man stigit åt sidan – hur galet prestationsinriktad vårt samhälle faktiskt är, i vilket rasande tempo allt snurrar och hur fast alla sitter i sina ”så här ska det vara” tankar. Jag insåg det i varje fall inte före jag steg till sidan  för snart ett och ett halvt år sedan. Jag insåg inte att det faktiskt är en prestation redan att ta sig upp på morgonen, att ta sig utanför dörren och att kanske orka med en av de 120 vardagliga sysslor man är van vid att utföra. Jag insåg aldrig prestationen i det hela före jag plötsligt stod där och knappt klarade något alls längre.

Prestationsmänniska som jag är, med ett tävlingssinne starkt som stål slog ”förlusten” i att inte längre klara allt som vanligt mig mycket hårt. Ännu i dag, ett och ett halvt år senare, är jag dagligen fortfarande besviken på alla prestationer jag inte lyckas slutföra, eller ens påbörja. Jag är besviken på mig själv och min egen kropp – ja rent ut sagt förbannad ibland. Men hur arg jag än blir kan jag inte göra mer i det nu som råder. Jag kan inte pressa mig över kanten ännu en gång, utan det viktigaste nu är att skifta fokus. Att vända den prestationstävling som råder i samhället och i mitt huvud ryggen för ett tag och fokusera på min egen kamp.

***

Svaret är alltså nej. Kraven blir varken färre eller snällare hur långt till sidan du än stiger. Kraven på en bättre prestation kommer alltid jaga oss – det kan vi inte ändra på. Vad vi däremot faktiskt kan ändra på är våra egna tankar, samhällssyn och normer i vår omgivning. Vi kan lära oss inse att vi bara är människor – vi gör misstag och fel. Vi kan lära oss vara nöjda med det vi gör trots att det inte ens i närheten uppnår de mål alla andra omkring oss tycks klara. Men framför allt måste vi lära oss inse att redan det vi ÄR är tillräckligt. Våra misslyckanden att prestera, våra snedsteg och det att vi kanske inte klarar samma press som alla andra säger inget om vem vi är som människor. Nej, när det kommer till kritan är det trots allt ingen som tackar oss för att vi städar felfritt eller handlar allt från den ekologiska avdelningen. Det räcker redan att bara vara du. Vara den du är.