I min bubbla

Alla behöver vi lite perspektiv ibland. Få se på saker med andra ögon och backa bort från det vardagliga. Det var i varje fall vad jag var i ett desperat behov av – att få komma bort från det jag dagligen omsluts av för att kunna hämta andan och sortera de tankar som snurrat så intensivt den senaste tiden.

Av ett sammanträffande fick jag möjligheten att spendera en månad i Belgien på en superfin hästgård, så sagt och gjort, jag packade mina väskor och lämnade vardagen bakom mig. Jag åkte i förhoppning om att kunna frångå allt dagligt grubblandet för ett tag och i hoppet om att min kropp skulle klara den hårda påfrestning sysslorna på gården skulle utsätta den för. ”En månad måste jag väl ändå kunna låtsas att allt är som det ska”, tänkte jag. ”Fake it till you make it” liksom.

Väl på plats i Belgien gick det två veckor innan min kropp hade vant sig vid de fysiskt krävande sysslorna – men det gick ändå, mer eller mindre. Att tänka och grubbla fanns det ingen tid för under dagarna och då kvällarna kom försökte jag hålla mig sysselsatt för att komma undan tankarna som enträget försökte tränga sig på. Dag efter dag tog jag mig framåt.

Efter den tredje veckan började min kropp bli trött. Värken gjorde sig allt mer påmind och ryggen gjorde ont. Värken väckte ångesten. Under några dagar eskalerade det onda och ångesten så mycket att det till slut blev svårt för mig att utföra mina sysslor. Allt jag gjorde gick i ett allt långsammare tempo, vilket gjorde att ångesten tilltog ännu mer eftersom jag visste att jag borde jobba mer effektivt. Till slut en kväll fick jag nog av att låtsas och gjorde det jag med mig själv kommit överens om att inte göra innan jag åkte – jag skrev till en av de som arbetade på stället och förklarade min situation. Mitt meddelande bemöttes på det finaste sätt jag kunnat tänka mig och allt kändes med ens lättare. Nu behövde jag inte längre ha ångest över att mina sysslor tog längre tid än normalt att utföra eftersom jag visste att de visste anledningen bakom. 

”Fake it till you make it” i all ära, men i efterhand är jag glad att jag frångick mitt motto och det i tid innan ångesten hann förstöra något mer. Jag kanske inte bokstavligen klarade att fejka hur jag mådde tills jag klarade min månad i Belgien, men det att jag inte låtsades om mitt tidigare sinnestillstånd när jag tog mig an månaden utomlands gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde bemöta det nya som väntade mig där. Att jag sedan kunde ändra min plan och berätta hur jag mådde kan jag bara se som en personlig vinst, genom vilken jag accepterade mitt mående men inte lät det förstöra min tid på stället.

Några veckor senare och lyckligt hemkommen kan jag dra slutsatsen att jag  givetvis alltid vill försöka vara så genuin som möjligt, men att man ibland  helt enkelt behöver låtsas en stund först för att sedan kunna vara äkta. Det är en evig balansgång, men så länge du på något sätt tar dig framåt och inte skadar någon annan är det väl okej att låtsas lite då och då. I alla fall om du frågar mig.