I min bubbla

Vintern är på intågande. Visst är det härligt, men för mig innebär det mer värk och en allt mer begränsad vardag. Värken å sin sida påverkar humöret och sömnen, som i sin tur påverkar värken då igen. Ärligt talat måste jag säga att man nog aldrig blir van vid att ha ont, varken fysiskt eller psykiskt. Till viss del, ja, men aldrig fullt ut. Ändå är smärtan inte det svåraste att hantera ifall du frågar mig. Nej, det som är betydligt värre och som gång på gång får mig på fall är den bristande vård som råder i mitt och andra människors fall. Att om och om igen tvingas öppna upp för nya människor, bara för att sedan bli hanterad som skräp på marken av läkare man ändå har en viss förväntan på är inte uppbyggande för någon.

För att förtydliga mina egna ord gäller detta ett möte med en ny läkare. Som ny patient borde väl läkaren först och främst lära känna sin patient innan hen börjar göra en massa uttalanden? Har jag fel? På något sätt ser i varje fall jag att någon som inte känner en borde ha rätt att stiga in och röra om tillvaron utan att ens försöka förstå patientens behov. Det är min åsikt.

Den nya läkaren inledde besöket väl genom att ta upp information om min familj och släkt. Men när antalet kusiner var av större intresse än exempelvis min bakgrund till att jag hamnat på den ruta i vårdkaoset jag i dag befinner mig på började jag ana vart besöket skulle leda. Han frågade varför jag kommit för att träffa honom. Jag konstaterade för att förenkla situationen att min depression inte riktigt vill som jag vill och att jag behöver en uppföljande vårdkontakt. Läkaren undrade då vad som gett mig depressionen och jag konstaterade att den kom som ett brev på posten till följd av min kroniska ledvärk som utvecklades för lite mer än tre år tillbaka.

Jag har ingen vidare bra erfarenhet av läkare från tidigare. Speciellt inte av de så kallade ”specialisterna” som man ändå har en viss förväntan på att ska veta vad de håller på med. För att vara ärligt tycker jag det är rent ut sagt idioti att speciellt dessa ”specialister” sällan överhuvudtaget kan bemöta sin patient på ett bra sätt. I varje fall jag har upplevt det som att man sällan är mer än ett papper på deras skrivbord och en till gåta att lösa i deras karriär. Det medmänskliga bemötandet finns mycket sällan där och enligt mig spelar det ingen roll om läkaren är duktig på vad hen gör om man aldrig får känna sig sedd eller hörd.

”Inbillning”, var ordet den nya läkaren hängde ut i luften mellan oss. Han ansåg alltså att jag inbillar mig att jag har värk och konstaterade även att ”alla som känner efter tillräckligt mycket har värk”. Orden kom som ett slag rakt i mitt ansikte. Att han för övrigt tyckte att jag själv orsakar mina sömnproblem och att jag bara borde ta och rycka upp mig töjer även det på gränserna för vad som är okej för en läkare att säga åt sin patient. Även om jag vet att jag inte borde svälja de orden gör jag det ändå, men då det kommer till min värk kan jag inte tåla hans uttalande baserat på ingen bakgrundsinfo alls (eftersom mina papper och uppgifter ännu inte är synliga för honom).

På något sätt känns det som att jag förödmjukar läkaren genom att offentliggöra hans idiotiska utläggning. Samtidigt påminner jag mig om att jag är den drabbade, inte han. Jag har gett det så många chanser och börjar vara ordentligt trött på den här vårdkarusellen. Om och om igen tänker jag att det kanske är det min tur att träffa en vettig människa, men vid det här laget borde jag kanske ha lärt mig att inte ha så stora förväntningar. Jag försökte verkligen ge läkaren en ärlig chans. I efterhand kan jag vara besviken på att jag inte sa emot, men där i stunden var allt jag klarade att sitta med blicken fastnaglad i golvet med tårarna tyst rinnande. 

Jag har minst sagt sett en hel del av sjukvårdens olika hörn de senaste tre åren. Till och med kanske mer än många ser under hela sitt liv. Ändå händer det sig att jag då och då träffar på människor i min omgivning som säger att jag är för ung och inte vet vad jag pratar om när jag suckar över en bristande sjukvård. För att vara ärlig kunde jag klara mig utan de kommentarerna. Jag vet mycket väl vad jag pratar om trots att jag inte är mer än 20 år. Jag vill hävda att erfarenhet inte alltid hör ihop med ålder.

Än en gång blev jag alltså sviken. Mina förhoppningar gick upp i rök och det känns som att gropen av hopplöshet jag faller ner i blir större för varje gång besvikelsen träffar mig som slag i ansiktet. Ingen ska behöva bli behandlad på detta sätt. Som patient är man redan sårbar bara att komma till träffen, så att bli kapad på detta sätt när man är som mest sårbar är inget annat än fel. Dessvärre finns det väl inte riktigt så mycket att göra åt saken. Det är som det är och man får väl försöka att inte låta det suga allt för mycket energi ur en.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en kort liten text jag skrev för snart två år sedan. Redan då hade jag sett och hört mer än någon ska behöva bli utsatt för. Läs och begrunda orden av en 18-årig tjej, mitt i vårdens bristande spiral. 

”Från och med den dag jag steg innanför sjukhusets dörrar för första gången var jag inget mer än ett objekt bland många andra. En sak som skyfflades runt från höger till vänster, som fick remisser och placerades i väntekö efter väntekö och framför nya ovetande läkare som bara hade som mål att fastställa en diagnos. De hade siktet inställt så långt framåt i mitt liv redan då jag steg in genom deras dörrar att de helt missade vem jag var som människa. De tog sig heller aldrig tiden att ens fråga, utan allt fokuset låg vid diagnoser och förbättring. En förbättring som krävde ett förtroende för människor jag aldrig orkade ge en chans, eftersom ingen någonsin tog sig tiden att egentligen se mig. För mig var alla bara en mängd okända ansikten som levererade slag på slag i mitt ansikte.”