I min bubbla

Vackra vinterdagar då snön glittrar och solen värmer ens ansikte. Dagar då en del tar fram skidorna medan andra beger sig ut för en promenad i den häpnadsväckande naturen. Så efterlängtade de dagarna kan vara – speciellt efter en period med en molntäckt himmel. I normala fall är soliga dagar något av det bästa jag vet. Jag älskar den klarblåa färgen på himlen då molnen drar bort och lämnar en öppning som tillåter solens strålar att nudda den kalla och avskalade värld vi för tillfället lever i. Men liksom med det mesta har även de soliga dagarna sina baksidor.

Att inte må bra är ju givetvis – som ni nog alla vet – inte det trevligaste. Det råkar även vara så att just soliga dagar är lite extra knepiga. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men på något sätt har i varje fall jag ett lite större hopp för dagen de dagar då solen tränger fram genom molntäcket. Sådana dagar blir min längtan ut till naturen speciellt stark, men min längtan till hästryggen ännu starkare. Trots det förblir illusionen om att lycklig få sitta på hästryggen och känna kylan bita i kinderna samtidigt som solen värmer min rygg där jag galopperar fram ofta just bara det – en illusion. I praktiken kan stunden bli av, men det krav jag har på mig själv om att uppleva någon speciell känsla förstör ofta mer än den främjar den där lyckliga känslan och stunden i solen.

Morgnar då solen skiner utanför fönstret stiger jag allt som oftast upp ur sängen med ett lite större hopp om dagen – ett hopp som enligt ovan oftast resulterar i panik, ångest, mörka tankar samt en enorm dos av tankar om hur misslyckad jag är som människa. Allt som oftast når jag helt enkelt aldrig enda fram till känslorna av att kunna njuta av det fina vädret eftersom redan bara kravet jag ställt på dagen är så mycket större än normalt. Kravet om att jag en solig dag borde behöva klara att må, om så helst bara lite, bättre än normalt. 

I den svacka av mående jag för tillfället befinner mig i kan jag alltså inte njuta av solen. De fina dagarna blir tvärtom ofta de tyngsta dagarna i veckan, med undantag för en dag i förra veckan. Jag och en god vän hade bestämt oss för att försöka få lite fina vinterbilder på mig och min häst Zeus. Vädret var verkligen strålande och där bredvid min underbara häst kunde jag för ett ögonblick nästan njuta av solen. 

Sen kom snön. Och liksom snöflingorna sakta dalade från himlen lyftes även den vardagliga bördan för ett ögonblick från mina axlar. Stora mjuka flingor föll allt tätare och i den trollskogslika omgivningen vinklade jag för ett ögonblick mitt huvud mot himlen. Att stunden existerade, det vet jag. Att känslan inte varade speciellt länge var trots allt förväntat. Men även om stundens magi gick över klamrade sig känslan av befrielse sig envist kvar vid mig i efterhand. Jag. Min högt älskade häst. En fin vän. Solen. Och sedan snön. På något sätt kunde jag känna frid i mitt hjärta. 

I det stora hela kan jag konstatera att även om soliga dagar har sin självklara charm kan jag uppskatta snön lite extra, så här i vintertid. Att få se snöflingorna sakta falla mot marken kan många gånger vara lättare att hantera än solstrålarnas hoppfulla budskap. På något sätt ger snöflingorna mig ett inre lugn och just denna magiska stund i skogen gav mig mer hopp än jag upplevt på en mycket lång tid. Trots snön fick jag bli påmind om att solens strålar ibland ändå kan tränga igenom molntäcket och att de en dag kanske kan får lysa med en större frihet också för mig. 

Slutligen vill jag säga TACK till Isabella för den fina stunden i skogen och för de minst sagt underbara bilderna. Älskar min Zeus.