I min bubbla

”Hur är det med dig?” Frågan jag bävar för varje gång jag höjer blicken och möter någon förbipasserande bekants blick. Redan utgångspunkten i en sådan situation ger mig ångest vid blotta åtanken. För då det kommer till kritan vill den förbipasserande sällan höra hur det verkligen är, än mindre vill jag sanningsenligt dela med mig av mitt liv där i förbifarten. Det är så enkelt, så enkelt att bara säga att allt är bra. Att bjuda på ett leende och få alla att tro att allt är som det ska även om så inte är fallet. 

Förstås finns det fall där den bekanta verkligen råkar vara intresserad av ett ärligt svar på sin fråga. De gångerna är paniken ännu närmare. För hur genuint intresserad man än är av att få veta hur den andra har det är det ingen som vill höra svaret att det blir värre – måendet. Att det går neråt.

Jag har tänkt en hel del kring det här, uppenbarligen. Situationen uppstår ändå så gott som varje gång jag stannar upp för att prata med någon och på något sätt känns det lite som att jag går förlorande ur situationen vad jag än svarar. Ljuger jag känner jag mig falsk, är jag ärlig blir situationen stel och jag känner mig påträngande. 

Det är så tudelat. 

I stort sett hela mitt liv har jag spelat med olika former av sociala fasader. Det i sig är nog något de flesta kan relatera till, men i mitt fall har det blivit så starkt att jag i flera tillfällen upplevt mig själv leva två helt separata liv. Ett offentligt med en fläckfri presterande fasad och ett där min inre kamp framkommit betydligt mer. På den senaste tiden har jag arbetat på att riva fasaderna mer, men för att vara ärlig tror jag ändå att många ännu i denna dag inte skulle tro mig ifall jag faktiskt svarade ärligt på frågan hur jag har det. Tyvärr. 

Att ständigt bära på en fasad tär på krafterna. Att alltid skjuta bort sina känslor är utmattande och att leka social och artig får mig att känna mig väldigt falsk som människa. I sanningens namn äcklar det mig. Mitt leende, skratten, det ytliga småpratet, tillgjordheten. Jag menar förstås inte att det är något fel med att småprata eller skratta, utan vad jag menar är att det i längden får mig att känna mig oäkta och falsk eftersom världen jag upplever inom mig är så mycket mörkare än de solstrålar jag så förtvivlat försöker utstråla. 

Jag önskar jag var modigare. Jag önskar jag kunde vara mer genuin och skala bort fasaderna. Överlag önskar jag också att folk i sin undran kunde vara mer genuina och låta bli att fråga så länge de faktiskt inte är beredda på att möta svaret. Med allt detta sagt vill jag ändå uppmuntra till att våga fråga. Det är så mycket lättare att bemöta en fråga än en tyst undran som bara blir att hänga i luften. Jag hoppas även att jag en dag framöver kommer kunna svara dig så genuint och sanningsenligt som möjligt. Jag jobbar på det.

Summa summarum är livet är ett livslångt lärande. Man får helt enkelt försöka att inte vara så hård med sig själv och vara lite mer förlåtande i sin strävan mot ett ärligare jag. Inget ändrar över en natt. Överlag önskar jag mer mänsklighet till mänskligheten. Att våga stå för det man är och vara okej i det. Något sådant.