I min bubbla

Många drömmer om att skapa fred i världen – en del kanske betonar ett enat Europa. Som studerande av de nordiska språken borde man värna om Norden. I de inhemska finländska valen kan man påverka. I den egna staden vill man göra avtryck, i skolan vara bäst och i kompisgänget populärast. Alla är vi dagligen påverkare i stort som smått och liksom vi påverkar blir vi också påverkade. Högtflygande drömmar och långtgående planer är en del av vardagen för de flesta av oss, inklusive mig. Men när det verkligen kommer till kritan känner jag mig för att vara ärlig oftast främst som en liten hög ångest i ett hörn av soffan.

Jag har alltid varit den högpresterande och duktiga flickan med den till synes fläckfria fasaden. Som yngre ville jag göra världen till en bättre plats att leva på och jag har nog alltid varit mån om mina medmänniskors välbefinnande. I skolan har jag varit högpresterande och jag har satt mycket prestige i att vara duktig på än det ena än det andra. I rätt ung ålder började jag på så sätt bygga upp dem – kraven – som på många sätt kommit att förändra min värld om och om igen under de senaste åren. 

Vi är sådana vi människor. Vi vill alltid ha mer, vi vill va’ mer. Mina, till en början, rätt så normala prestationskrav började i högstadiet växa sig allt fler, allt starkare. De gällde inte bara vad jag presterade i skolan utan i stigande styrka kom de att beröra allt vad jag gjorde och var. Allt blev en prestation. Allt jag sade och inte sade, allt jag gjorde och inte gjorde, för att inte tala om allt jag ansåg mig förväntas göra. Kraven steg. 

Sakta fick kraven en alltmer osund plats i mitt liv. De genomsyrade alla relationer i min vardag, all min tankekraft och alla handlingar. Men när jag tänker på det var det nog sällan ändå som kraven bottnade i att jag ville vara bäst. Nej, de grundade sig på vad jag ansåg att folk och människor i min omgivning tänkte om mig och förväntade sig av mig. Ett litet sting av ”förbättra-världen-Wilma” fanns där fortfarande och jag ville ge det jag kunde helt enkelt. 

Någonstans på vägen bland alla krav och förväntningar tog det stopp – jag orkade inte mer. Hela min existens var uppbyggd av prestationer. Idag, sådär ett par år senare, börjar jag ha gått in i väggen så pass många gånger att jag nästan kan titulera mig van. Gång på gång har jag kraschat och fått börja om helt från noll igen. Och är det något som varje gång har gemensamt så är det nog att jag varje gång jag börjar bygga uppåt igen tror mig kunna återgå till samma kravnivå jag kommit ifrån. Men så är inte fallet och kraven, de tystnar inte. De fortsätter skjuta i höjden trots att min tolerans blir lägre och lägre för varje gång jag når botten. 

Visst drömmer jag ännu om att skapa fred på jorden och att kunna ge något till det samhälle jag är en del av. Men just nu är det för att vara ärlig tungt nog att bara vara mig själv som det är. En dag kanske jag kan börja uppmuntra mig själv att prestera igen, men ett vet jag och det är att den dagen inte är idag.

Jag vill ändå tro på att prestation är bra i någon mån, bara inte i den skala den målats upp i mitt liv. I det hela har jag ändå försökt utveckla någon sorts acceptans och där i det får jag stå kvar nu. Jag vill även uppmuntra dig att försöka våga acceptera den situation du står i – var det än är. Rädda världen ska vi nog också, men ibland är det faktiskt okej att inte vara just mer än en liten hög i ett hörn av soffan. Det är vad jag vill tro på. Vi måste bara lära oss att vara lite snällare mot oss själva. Då det kommer till kritan dömer nog ingen en så hårt som vi dömer oss själva.