”Det är bara vad ditt huvud säger åt dig, men jag säger motsatsen”. Det får jag i ärlighetens namn höra rätt ofta. ”Du tror på det men inte jag” – den jargongen. Med all rätt. Jag vet att min hjärna hittar på än det ena än det andra och att den som uttrycker sig på det sättet alltid menar väl. Men jag har tänkt en del på det där. Det är inte så enkelt som du kanske önskar, eller tror.
I skolan läser jag om värdeladdade ord och hur människor betonar ords verkliga och ursprungliga betydelser. Men liksom författarna i den boken kapar idén om att ett ord skulle ha en ursprunglig betydelse kapar jag de flesta som bemöter mig med ett som ovan nämnt uttryck. För då det kommer till kritan handlar det bara om den metaforiska symbolik som vi tolkar in i uttaladet. Så även om det finns ett fint och omtänksamt hjärta bakom de sagda orden så är de för mig som mottagare ändå främst bara ord, så länge jag inte väljer att tolka in hela dess kontext – en sak som mitt trötta huvud sällan orkar med.
Jag ser det alltså som att ord möter ord. Det som sägs möter det min hjärna intalar mig. Men vems ord väger tyngre? Vem har rätt? Det är i praktiken faktiskt omöjligt att säga. Vill jag tro att jultomten finns kommer jag tro på det, även fast andra kanske säger mig motsatsen. Vad som blir avgörande är om det verkligen går att motbevisa att jultomten faktiskt bara är en utklädd gubbe med skägg. Så tills den dag någon, eller jag själv, med facit i hand kan säga åt mitt huvud att det har fel kommer det vara svårt för mig att se på mig själv på ett annat sätt. Jag säger inte att jag inte kan lära mig tycka om mig själv igen med tiden, men just nu är det helt enkelt ord mot ord som gäller i mitt huvud. Mina ord är min verklighet. Dina tar jag som en fin gest av omtanke. Hårt, men för mig förblir orden just bara det – ord.
I min bubbla 
Lämna en kommentar