I min bubbla

Minns du det där suddgummit du kastade på någon i tredje klass i lågstadiet? Minns du berömmet du fick när du skrivit de finaste bokstäverna i klass två, eller minns du kanske främst kritiken de gångerna du inte hade gjort det som förväntats av dig? Som när du sprang i korridoren och blev påkommen eller när kompisen fnissande kommenterade från andra sidan wc-dörren att du kissade för ljudligt?

Det är över 10 år sedan jag gick i lågstadiet, men vet du – jag minns fortfarande. Jag minns precis hur jag kände då och kan med lätthet plocka fram den känslan igen i vilken sekund som helst om du ber mig. Speciellt känslor vad gäller skuld och skam.

Jag har alltid haft starka känslor. Stora känslor jag haft svårt att uttrycka och hantera. Och trots att känslor i sig är något så universellt, är det nog egentligen först under de senaste åren som det gått upp för mig att var och en besitter sin egen så kallade känslorymd, som i sig omöjliggör att någon annan människas känsla kan vara identisk med din och tvärtom.

Du har kanske hört begreppet ”emotionell instabil personlighetsstörning” förut, men om inte ska jag göra ett försök att förklara på vilket sätt dessa ord får en impakt i mitt eget känsloliv. Som diagnos kommer jag inte behandla orden något närmare, dels eftersom jag avskyr kategorisering av människor i olika boxar på grund av en rad olika symptom, men också för att upplevelsen av just emotionell instabilitet kan vara väldigt personligt.

Att vara emotionellt instabil är förknippat med att ha, känna och uppleva väldigt stora och starka känslor. Men liksom känslorna ofta är övermäktigt stora händer det sig också att man blir helt tom och oförmögen att känna något alls. Världen kan upplevs svartvit och många kämpar med känslor och rädslor för att bli övergivna och lämnade ensamma. En del tar till och med till metoder som att skada sig själva, för att dämpa det enorma bruset av stormande vågor inombords

Som deltagare i en kurs med information om just EIPS (emotionellt instabil personlighetsstörning) lade gruppens handledare fram en bild framför oss och frågade vad den väckte för känslor.

Känslokurvorna som är inritade i diagrammet visar tydligt hur ett stimuli tas emot i en ”normal” hjärna samt i en hjärna med diagnosen EISP. I en, vad  jag nu väljer att kalla en normal hjärna, lägger sig reaktionen då stimulit dör ut och känslonivån normaliseras. Vad vi däremot kan se är att den andra kurvan för EISP-hjärnan inte följer samma mönster. Utan för varje gång ett stimuli upptäcks av hjärnan höjs känslonivån och så även kurvan. Eftersom känsloprocessen kräver mer energi i den känsliga hjärnan är den långsammare och känslonivån hinner liksom aldrig riktigt normaliseras innan ett nytt stimuli svingar kurvan uppåt med kraft ännu en gång.

På något sätt blev det så tydligt för mig när jag såg den här bilden. Att känslor, varandra helt oberoende, kan trigga upp känslonivån till en sån nivå att allt till slut blir så gott som ohanterbara. På samma sätt kan också saker som byggts upp under en längre tid bli att skava, så som suddgummit i årskurs tre, eftersom man inte riktigt klarar att släppa känslan om det som varit.

Att vara ett känsligt barn är inte lätt. Barn är allt som ofta väldigt raka i sitt uttryckssätt även om de sällan menar något illa. Men om vi knyter an den illustrerade känslokurvan för en EISP-hjärna till de mer knäckande kommentarer man ibland får höra, inte bara som barn, utan också som äldre så kan jag ändå förstå varför min kurva av skam och skuld började byggas upp i en rätt så tidig ålder. Jag var väldigt känslig, jag är känslig.

Att konstant känna en växande känsla av skuld och skam har i längden gjort att jag känt mig väldigt otillräcklig som människa. Inte precis så att jag ständigt skäms över mig själv, men på den nivån att jag alltid önskar att jag kunde vara, och kunde göra bättre för någon annans skull. Och någonstans i det blev fröet till prestationsprinsessan sått. Jag insåg att jag genom att prestera bra kunde dölja min känslighet och på så sätt i stunden ändå kunna känna mig tillräcklig. 

I svallvågorna efter dessa tankar försöker jag främst bara landa just nu. I en känsla av att det är okej att känna stort, mycket och kraftigt. Men i svallvågorna ökar sakta också  förståelsen för hur händelser i barndomen kan vara så starka och påverka mig som människa ännu idag. Jag nämnde tidigare att jag till stor del är emot diagnostisering eftersom det bara trycker in oss i fack vi sällan helt hör hemma i. Men att på något sätt få läsa, och höra att det är andra som också kämpar med stora känslor finner jag ändå en viss tröst i .

För i grund och botten älskar jag mina känslor. Jag älskar att kunna känna stort, helhjärtat och passionerat. Men i längden blir det också tungt att alltid ha hjärtat utanpå. Det är en utmaning, en resa. Men med en aning mer förståelse är det så mycket lättare att också kunna acceptera. Trots att det många dagar känns som att det är  mina känslor som äger mig och inte tvärtom, så vågar jag ändå tro att det är möjligt att jobba på saken.