I min bubbla

Efter att den blåa berg-och-dalbanan nått sin högsta topp gör den en lång loop där åkarna för ett ögonblick befinner sig med huvudet mot marken. På en enda sekund har de flyttat sig över så gott som halva nöjesfältet i ett rasande tempo. Strax efter loopen når vagnarna berg-och-dalbanans andra högsta topp innan de försvinner på marknivå så jag inte längre kan se dem. Alldeles bakom den blåa rälsen tornar frittfallet upp sig och sträcker sig mot himlen. En attraktion som till skillnad från berg-och-dalbanan är totalt oförutsägbar. Hur många gånger jag än sett åkarna falla har jag inte hittat något mönster i hur länge korgen befinner sig högst uppe i tornet. Men ett vet jag, och det är att det handlar om sekunder – sekunder som för åkarna känns som en halv evighet. 

Nöjesfältet fascinerar mig. Hur något kan vara så ytligt och hur det känns som att det hör till ett annat liv. Ett liv jag inte längre känner att jag är en del av. Att betala för att få känna hur det för ett ögonblick drar i magen känns minst sagt avlägset här var jag sitter bakom persiennerna på nionde våningen på andra sidan stan. Inte ens pirret i magen kan jag relatera till, för just den känslan har jag aldrig känt – varken på nöjesfältet eller i vanliga livet. Nej, min mage förblir den samma, oavsett lutning och hastighet.

På något sätt kan jag önska att livet var lite mer likt berg-och-dalbanan jag dagligen observerar. Visst har livet sina ups and downs, men vägen framåt är långt ifrån så utstakad som berg-och-dalbanans blåa räls. I berg-och-dalbanans vagnar ser åkarna hela tiden vart rälsen tar vägen och deras framfart är till varje liten detalj fullständigt kontrollerad. En kontroll jag till min stora fasa inte vågar påstå att livet i sig erbjuder.

Om än jag älskar berg-och-dalbanor så liknar jag mitt liv i dag betydligt mer med frittfallets oförutsägbarhet. Jag vet att jag faller ibland och att hastigheten på vägen ner förmodligen drar ett ofrivilligt skrik ur mig på vägen. Att inte veta innan jag kommer falla har blivit lite av en rädsla som genomsyrar så gott som hela min vardag. En konstant förlamande rädsla – eller kanske snarare en önskan om att kunna kontrollera saker jag inte riktigt rår på. 

Att känna hur mitt grepp om kontroll i livet rinner som sand mellan mina fingrar är något jag har väldigt svårt med. Jag vill ha saker under kontroll, känna att det är jag själv som håller i trådarna och att jag alltid vet utgången ur saker jag tar mig för eller utsätts för. Men istället för att lyckas tillgodose mig den kontrollen befinner jag mig just nu på en plats i livet där kontroll är så gott som det sista jag har. Det handlar inte bara om avsaknaden av kontroll i vardagliga händelser utan till stort är det en maktlöshet i en kamp mellan mig själv och mitt mående, där jag – den friska jag – är den ständige förloraren. 

Med andra ord befinner jag mig så gott som konstant just nu i ett läge där kontroll är en omöjlighet, och att sakna kontroll är något som tär ofantligt på mina krafter. Det händer sig att mitt huvud slår bakut och att jag börjar kontrollera saker som exempelvis sömn och mat, eftersom det är så gott som det enda i min tillvaro jag kan påverka just nu. Att kontrollbehovet slår snett ställer å sin sida till det ännu mer för mig i min redan rätt så kritiska situation. Men behovet att kontrollera finns där så starkt. Så starkt att jag ibland till och med försöker kontrollera min egen andning – min existens. 

Även om jag önskar att så var fallet har jag tyvärr inga lösningar på hur frittfallet ska bli mer kontrollerat eller sakta ner farten. Mitt liv faller medan jag handlöst famlar efter en stabil punkt i vardagen. Jag försöker lära mig att be om hjälp och låta andra ta kontrollen över det flippade kontrollcentret i min hjärna. Att lita på, släppa in, och ta emot. Definitivt saker jag behöver öva på.

Min önskan ligger vid att jag liksom åkarna i berg-och-dalbanan småningom ska kunna se en, om så bara svag, utstakad räls framför mig. Att det fria fallet fick ersättas med en loop där huvudet mot marken bara är en tillfällighet som ändå tar mig framåt. Och kanske, bara kanske, kunde även jag i sinom tid få känna det tillfredsställande kittlande draget i magen efter en brantare nerförsbacke. Kanske är det möjligt – också för mig.