I min bubbla

Jag tror nog ingen lyckats undvika lägga märke till att det varit tuffa tider för mig de gångna åren. Det har varit väldigt mörkt och stundvis har livet rent ut sagt känts som ett helvete. Visst har det ändå gått i vågor – jag har haft mina bättre stunder – men för det mesta har det känts som att jag andats i en ballong. Jag har varit så skör. Så sårbar. Minsta lilla motgång har kunnat få katastrofala följder och många är stunderna jag varit övertygad om att livet inte kunnat vara tänkt för mig. Jag har gått från att drabbas av problem, till att ha problem, till att vara ett problem. Åtminstone i mitt eget huvud har fortskridandet av mitt sjukdomsförlopp sett ut som sådant. Och jag skulle ljuga om jag sa att det känts konstruktivt att leva sida vid sida med tanken på att det är man själv som är felet.

Att vara sjuk så länge som jag varit har påverkat mig väldigt mycket som person. Hur mycket jag till en början än försökte neka att något faktiskt var fel så kom känslorna ifatt mig till slut, för att sedan svälja mig totalt. Månaderna blev år och någonstans på den vägen blev jag väldigt uppgiven vad det gällde den vård och hjälp jag erbjöds. Med tiden diagnoserna på epikriserna förändrades och avancerades blev jag mer och mer säker på att det faktiskt var mig som person det var fel på. Att orsaken till att ingen kunde hjälpa mig var för att jag själv var problemet. Det kändes minst sagt hopplöst. 

Så djupt nere i mörkret som jag var skulle jag ha skrattat högt ifall någon ens för några månader sedan hade sagt att livet ännu har mer att ge mig. Jag var övertygad om att en ljusning för mig var en omöjlighet och rätt säker på att livet i sig inte skulle bli speciellt långvarigt. Men det omöjliga hände och nu känns det som om någon dragit upp en rullgardin framför mina ögon. För första gången på så många år kan jag le igen utan att känna mig falsk. Jag kan skratta och verkligen känna glädjen genuint. Men framför allt kan jag vakna om morgnarna och känna att dagen är värd att levas. Och då det gäller det att leva så känns det verkligen som att jag gör det igen – lever – och inte bara överlever. 

Även om livet fått en drastisk ljusning påminns jag dagligen om att problemen ändå kvarstår. Min tankevärld är snedvriden, min kroppssyn förvrängd och självkänslan så gott som obefintlig. Men för första gången på många år känner jag mig motiverad att jobba för att få till stånd en förändring – en varaktig och djupgående sådan. Visst kommer jag alltid ha mina trauman och jag kommer bära på allt det jag upplevt, men som en bra vårdare en gång sa så går all upplevd skit att svänga till erfarenhet, och det tänker jag göra. Trots ljusningen kvarstår mina diagnoser och flera av dem lär jag väl nog få acceptera att kommer vara en del av mitt liv också framöver. Men också där börjar någon form av acceptans ta form. En insikt om att diagnoserna på pappret trots allt inte säger något om innehållet i mitt liv. Att man kan leva gott trots att allt inte är 100% bra. Det är bara upp till mig vad jag väljer att fylla livet med. 

Helt ärligt känns den insikten fantastiskt. Det att få, och framför allt våga, leva igen. Att kunna se en framtid och ha saker att se fram emot. Min världsbild har förändrats ännu en gång, men till det bättre den här gången. Min identitet som sjuk håller också på att ge vika, till stor del tack vare mina nära och kära. Att ni aldrig slutat tro på mig och att ni kunnat se mig som människa bakom allt mörker och all desperation är, och har varit, guldvärt. Jag har en lång bit kvar att vandra innan jag kan kalla mig fri, men jag har ett mål nu. En riktning. Jag vill lära mig att tycka om mig själv igen – för min egen skull – men också för att med ärlighet kunna ge tillbaka av all den kärlek ni underbara människor dagligen gett och ger mig. Tack vare er, min hejarklack, har jag tagit mig till den plats jag i dag befinner mig på. Och ett är säkert: Utan er hade jag inte klarat det, så TACK. 

Överlag känner jag en enorm tacksamhet över att livet trots allt fick segra och jag hoppas att det ska få fortsätta göra det i de svårigheter som ännu står framför. Jag vill från och med nu våga välja livet – också då det är tufft. För andras skull, men främst för min egen. För i slutändan har jag börjat förstå att det är värt det. Att livet är värt att levas. Också för mig.