I min bubbla

Du ser på henne. Hon ler. Hon skrattar ibland då de andra i gruppen skrattar. Kanske är hon lite tystare än de andra, men det är inget du reagerar på. Hon verkar okej. Hon klarar skolan, hon har en fungerande vardag. Människor omkring sig. En älskande familj. Ja, hon har ingredienserna som behövs, men om du tittar noggrannare är hennes ögon matta trots skrattet. Trots att hon ler ligger något tungt över hennes axlar. Även om hon pratar ibland så delar hon inget. Ingen vet vad som händer, ingen ser kampen hon för. Kanske för att hon gjort valet att inget visa. Men kanske också för att ögonen som granskar inte vill se. Det händer sig att hon undrar om någon faktiskt skulle lyssna ifall hon sa som det var. Skulle någon tro henne? Hon som knappt tror sig själv.
~ ~ ~

Ända från första början när mitt mående började gå utför, såväl det fysiska som det psykiska, gjorde jag valet att inget dela. Om det var ett aktivt val eller om det bara blev så vet jag egentligen inte. Men även om jag gick lite mer i bitar för varje dag som gick så visade jag aldrig hur trasig jag sakta men säkert höll på att bli. Jag undanhöll allt. Fortsatte skratta. Fortsatte prata – om än orden jag sa hade mindre innebörd för var gång jag öppnade munnen. Det är ingens fel att det blev så, det vill jag poängtera, det bara föll sig mest naturligt för mig att inget säga. Jag ville klara mig själv och jag ville inte tynga någon med de bördor som sakta lades på mina axlar, en efter en. 

Då det kommer till att klara sig själv körde jag väldigt länge på med en inställning om att ensam är stark – och det fungerade. Jag klarade mig. Jag hanterade det som kastades mot mig. Huruvida jag gjorde det på ett konstruktivt sätt eller inte är en annan sak, men jag höll mig flytande. Länge. I något skede började jag ändå känna mig väldigt ensam i mitt sätt att aldrig riktigt släppa någon nära. Jag blev flickan som skyndade fram med blicken fäst i marken och musiken i hörlurarna snurrande på repeat. Jag drog mig undan allt mer. Försvann in i min egen bubbla.

Att jag inte lät någon komma nära gällde inte bara mina vänner utan även alla andra i min omgivning. Och då det kommer till skillnaden på att prata och att dela har jag länge spelat schack med dessa som spelpjäser. Jag är nämligen rätt bra på att prata. Jag har formuleringarna och orden på min sida. Jag vet hur man uttrycker sig och hur man säger sakerna folk vill höra – något jag snabbt blev bra på: att säga det jag förväntades säga. Hitta formuleringarna som väckte den önskade reaktionen. Inte på ett bra sätt dock. Nej mitt sätt att leka med orden har många gånger lagt mig själv jobbigt mycket i vågskålen. Speciellt då det kommit till sjukvården. 

Då det gäller sjukvården finns det mycket bitterhet att jobba på. Jag vet att jag inte varit den lättaste patienten, men jag vill ändå hävda att det finns en anledning till varför jag låtit mitt prat ta över det jag borde ha delat med mig av. Så blir det lätt då man upplever att ingen nångång anstränger sig för att lyssna. Om orden du tagit mod till dig för att säga bara faller som stenar till marken och inget du säger någonsin når fram. Då blir man lätt uppgiven. Och jag i mitt inre drog alla över en kam. Förtroendet för de jag borde ha låtit lyssna fanns inte där. Istället för att försöka dela sköt jag istället allt ifrån mig. Jag ville klara mig själv – jag behövde inte hjälpen. 

Flera år senare kämpar jag ännu i samma båt. Det är en ständig balansgång det där huruvida pratet bara förblir prat, eller de gånger orden faktiskt leder till något mera. Då det kommer till kritan känner jag mig ändå väldigt klar vad gäller att rabbla ord utan innebörd och beskriva händelser utan känslor. Det tar mig ingen vart. Jag vet att jag inte kan ändra på det som varit, utan att jag bara kan göra något åt det som komma skall. Ibland kan jag ändå inte låta bli att undra om jag faktiskt hade behövt genomgå det mörker jag vandrat i ifall jag redan från första början hade tagit emot den hjälp jag ändå blev erbjuden. Hade det behövt gå så här långt om jag bara låtit någon lyssna till det jag borde ha delat?