I min bubbla

Ett år har gått sedan jag sist låg på botten. Instängd, ensam på ett stenfinskt ställe firade jag min födelsedag 500 kilometer hemifrån. Hur klarar man något sådant har jag många gånger undrat över i efterhand. Svaret är nog att man bara gör det. Jag hade ju inte precis något val. 

Att fylla år har varit jobbigt i många år. Då menar jag inte jobbigt på det viset att ålderskrisen stigit till eller något i den stilen. Jag menar jobbigt på det sättet att medicinburkarna legat framför mig på golvet nätterna igenom och jag varit säker på att livet varit över för min del. Att jag trots det tagit mig igenom mina födelsedagar så här långt är aningen förundransvärt. Men. På något sätt har jag ändå alltid överlevt, om än dagarna varit en ständig påminnelse om hur fel allt varit. En pik mot livet som jag ännu ett år kastat bort på att må dåligt. 

När jag låg där i min säng i fjol den här tiden, ensam och inlåst, trodde jag nog aldrig att det kommande året skulle få den vändning som det faktiskt fick. Jag var säker på att ännu ett år skulle gå åt till ångest och självdestruktiva tankemönster. Att det misslyckade år som varit skulle sätta prägeln för ännu ett år av mitt liv. Men så blev inte fallet. 

För någon dag sedan, på min första dag som 23-åring, fick jag möjligheten att förverkliga en dröm jag haft i många år. En dröm som tyckts omöjlig att uppnå på många sätt och vis. Jag fick rida in på arenan på Finland horse show vid Powerpark på min alldeles egna häst. Jag fick le när vi susade runt hoppbanan tillsammans och känna glädjen som sprudlade för varje hinder vi tog oss över. När vi nått mållinjen rann tårarna nerför mina kinder – av ren lycka. 

När jag kom av banan torkade jag mina tårar och tog strålande glad emot fina komplimanger. Sedan sökte jag med blicken bland människorna tills jag fick ögonkontakt med honom. Han som nog är den största anledningen till att mitt mående till slut ändå vände. När han ser på mig lyser hans ögon av stolthet och mitt hjärta väller ännu en gång över av en enorm våg av tacksamhet och glädje. 

Hade någon sagt för ett år sedan att mitt liv skulle se ut så här idag hade jag nog blivit förbannad. Jag trodde verkligen inte på någon ljusning om än den behandling jag väntade på sa sig kunna ändra en hel del. Att behandlingen i längden fick ha sin verkan i samband med kärleken som kom in i mitt liv blev efter alla år av dåligt mående min vändning. 

Om än livet ler mer och mer för varje dag som går så är kampen inte över. Det går inte på en natt att bli kvitt tankemönster som suttit i många år. Men jag väljer att se det goda – för det klarar jag idag. Och då de mörka tankarna kommer försöker jag göra som min kära säger och låta tankarna komma, men sedan också gå. Och stundvis, egentligen rätt ofta, kan jag idag njuta av livet. Jag kan ta tillvara på det fina livet ger och i stort sett leva ett liv som är gott. 

Det finns inte ord nog att beskriva den tacksamhet jag dagligen känner. Att jag idag får leva ett liv som känns värt att leva är nog ett under jag aldrig trodde skulle ske. Men trots mina tvivel och alla tusen gånger jag trott jag nått botten står jag här idag. Det känns verkligen som att livet återvänt och jag vill tro att den eufori jag upplevde där på tävlingsbanan bara är en början. – Att livet bara börjat.