Så tudelad den kan vara. Våren. Snön smälter bort, världen vaknar till liv och ljuset återvänder. Men samtidigt vrids något om inuti mig, skorna börjar klämma och minnen flasha förbi på min näthinna. Jag blir passiv i min strävan framåt och snubblar med blicken fäst bland molnen.
Egentligen vet jag inte varför det kommit sig att vårarna alltid varit den värsta tiden på året för mig. Jag vet att jag brukar må dåligt av vinterns mörker och att sinnet av den sakens skull ljusnat när dagarna blivit längre. Men likväl har skoskavet alltid kommit. Med bestämda steg, utan att knacka. Stövlat in och slagit rot tills jag inte haft något annat val än att retirera. Sedan har jag fallit. Djupare och djupare för varje vår som gått.
Sedan våren 2018 – året jag fyllde vuxen – har jag spenderat alla utom en vår bakom låsta dörrar. Suttit instängd med mina demoner, flytt ut med strikta begränsningar för en stund i solen, köpt glass och avundsjukt betraktat de som livet tyckts leva. Ofantliga kilometer har jag promenerat gata upp och gata ner. Gått bara för att det varit mitt enda sätt att fly när alla omkring mig begränsat, styrt upp och kontrollerat.
Jag säger inte att mina otaliga gånger som inlåst och berövad på livet inte varit befogade – det har de varit. Många är trots det gångerna jag undrat över vad som egentligen blir bättre av att låsas in. För det mesta har jag kunnat skatta mig lycklig som begränsat fått röra mig utomhus, men ändå har grundkänslan i konceptet jag tvingats ta del av varit svår att uthärda och lämnat djupa spår. Att inte längre ses som en människa med problem, utan att vara problemet är en fångenskap inga begränsade utevistelser i världen kan släta över.
Den här våren är jag inte inlåst och livet tar sig vidare om än kampen ännu är. Men även om jag till synes är fri känner jag skoskavet i så gott som allt jag gör. Ju varmare solen värmer och ju finare fåglarna kvittrar desto mer överrumplar mig minnena och alla flashbacks kastar mig bakåt. För att kunna hantera försöker jag kontrollera allt det där jag inte minns och jag blir fast i tankebanor som försöker reda ut ett kaos med allt för många lösa trådändar. Att vara här och nu, njuta av våren och se på livet jag har idag blir svårt i kontrollbehovet som uppstår. Framför allt kör det slut på min mentala kapacietet att ta in det jag har omkring mig just nu.
Att lära mig leva med alla trauman som skapats genom åren och alla frågor utan svar är ingen lätt sak. Sist och slutligen är gjort ändå gjort och allt jag råkat ut för inget jag längre kan påverka. Konsten att inte klandra mig själv är det svåra men i det stora kan jag ändå förstå varför det blev som det blev. Menen blir jag aldrig kvitt och i den vetskapen får jag ibland påminna mig om att andas. Visst blir bördan lättare att bära ju längre tiden går, men mina tidiga vuxenår har onekligen satt en stor prägel på den människa jag kom att bli.
Som för det mesta när man pratar om sjukdom och att gå vidare med livet handlar mycket om förmågan att acceptera. För min egen del har jag insett att det också är fråga om att stanna upp och sluta fly. I så många år har jag sprungit undan allt jag inte velat möta, men för att kunna gå vidare har jag insett att jag behöver vara mer tillåtande och våga möta också det svåra. Så även om jag kastas bakåt i tiden direkt jag blundar när jag hör fågelkvittret försöker jag andas och påminna mig om det faktum att nu är nu och då var då. Trots minnen, trauman och oändliga misslyckanden står jag här en vår i frihet. Jag är tillåten att leva trots allt det där som format mig och bara jag själv sätter mina gränser.
Jag vill lära mig leva ett gott liv igen. Ett liv i balans där jag i det stora får må bra. Och jag vill påstå att jag är en bra bit på vägen. En annan sak är att jag också vill lära mig ha förtröstan igen. En tilltro till att livet är bara jag vågar.
– Vågar fortsätta framåt trots skoskavet.
I min bubbla 
Lämna en kommentar