I min bubbla

Hela mitt liv har jag kämpat mot demoner ingen annan än jag själv sett. Jag växte upp i ett tryggt hem med älskande föräldrar – en välsignelse många omedvetet anser skapar de perfekta förhållandena för ett bekymmerslöst liv. I den glansbilden levde jag också vad jag trodde var bekymmerslöst i förvånansvärt många år. Omedveten om att den glansiga yta andra såg även hade sina baksidor och djup. Men inte ens jag såg baksidorna och jag ifrågasatte heller aldrig bristerna som på senare år fått mig att undra. 

Under min uppväxt råkade min familj ut för en rad svårigheter ingen kunnat förutse. Sjukdom och en ordentlig garagebrand som skakade hela min tillvaro. Som det högkänsliga barn jag var blev mina känslor redan då ofta övermäktiga och oproportionerligt stora. I situationer som ovannämnda var förståelsen för mina starka reaktioner givetvis större, men även vardagliga situationer kunde få mina känslor i rejäl gungning. Dessa känslosvall möttes ofta av missnöje, jag ansågs ”pito” och gnällig över sådant som i andras ögon klassades som småsaker. Småsaker som i mitt inre övermannade hela min värld. 

Trots mitt älskande och omsorgsfulla barndomshem lärde jag mig fort att trycka undan mina känslor och hålla dem för mig själv. Jag upplevde att den innerlighet och stundvis även makten mina känslor hade över mig och hur de tog över hela mitt inre sällan var begripligt för andra, så istället för att släppa ut allt började jag stänga in det jag upplevde. Om jag mot förmodan lät känslosvallen bubbla till ytan svängde jag dem oftast till ilska orättvist riktad mot den stackare som råkade komma i min väg. 

När jag var tonåring bröt en, som många av er nog vet, hemsk och oförklarlig ledvärk ut i min kropp. Den spred sig tills den berörde alla mina leder, rygg och nacke och eskalerade i styrka tills den tog över hela min funktionsförmåga och min tillvaro. Jag hade så ont att jag inte kunde hålla i en penna eller äta med kniv och gaffel. Inte heller kunde jag bre en smörgås eller gå mer än några få steg i taget. Värken tog all min sömn och orken rann snart ur mig fullständigt. Efter vad som kändes som tusen undersökningar var allt som konstaterades att värken inte fanns. Ingen inom sjukvården lyssnade. Den syntes inte på några tester eller prover. Att min kropp höll på att ge upp existerade bara i mitt eget huvud. Det gick så långt att jag till och med började klandra mig själv för att hitta på allt. 

I och med värkens utbrott och begränsning, samt till följd av alla oändliga sömnlösa nätter, försjönk jag i en lindrig depression. Till en början förnekade jag diagnosen men med tiden tog mörkret över mitt sinne allt mer. Hemma låg jag apatisk på golvet i mitt rum och stirrade i taket, men utöver mina föräldrar var det få omkring mig som såg vad som hände. Jag gick i skolan, jag presterade på topp och lärare kom med kommentarer om att jag verkade vara ”pigg och motiverad”. 

Ju längre ner jag sjönk i depressionen desto mer började jag ifrågasätta om jag verkligen upplevde allt jag så väl kroppsligt som mentalt gick igenom eller om allt egentligen bara existerade i mitt huvud. Delvis hade jag väl belägg för min undran – det jag upplevde och dagligen bar på syntes inte utåt – men jag mådde verkligen inte bra och jag tycker att någon av alla människor jag placerades framför borde ha sett det. För hur pass dåligt det var såg de aldrig. Är man deprimerad ska man enligt paragrafen ligga i sängen hela dagarna och inte orka duscha. Att jag var högpresterande och blev manisk med skolarbetet fick dem att totalt missa hur långt ner på bottnet jag befann mig. Jag passade inte in i mallen som svårt deprimerad tonåring. 

Till och med efter första gången jag försökte ta mitt eget liv trodde de flesta i min omgivning att allt bara var bra med mig. Inte ens läkaren på akutmottagningen strax efter incidenten tog mig på allvar. Han viftade bort mitt försök som en vädjan efter hjälp eftersom jag ansågs ha tagit för få tabletter för att på riktigt vilja dö – något han bokstavligen sa till mig. Istället sattes jag i förvaring på en psykiatrisk enhet med låsta dörrar. Så ofantligt många gånger jag suttit innanför de väggarna utan att få den minsta hjälp alls. Ingen hade kapacitet nog att se bakom min rädsla för att visa vad jag verkligen kände. Ingen såg den sargade själen bakom den vältaliga och högpresterande flickan som även bakom lås och bom pluggade till studentskrivningar och skrev skoluppgift på skoluppgift. 

Så en dag många år senare kom jag till slut ändå till en gräns där jag inte klarade att hålla allt inom mig längre. Jag tappade greppet om kontrollen jag hela livet hållit så krampaktigt hårt i och tog ut precis allt över mig själv. Fullständigt ensam i en sjukhussäng i Helsingfors spände en läkare ögonen i mig och sa: ”Det kan hända att du inte klarar dig” – alltså att jag inte skulle överleva. Sedan gick hon. 

Trots läkarens ord fanns det ingen hejd på min vrede och bitterhet över livet. Inget kunde stoppa mig. Men såg någon? Lyssnade någon? Nej. Istället låstes jag in i isoleringsrum med kameraövervakning och försattes däremellan i bredvidvård med en vårdare som dygnet runt vakade över min minsta rörelse – allt för att hålla mig vid liv. Vad jag kände och varför jag gjorde som jag gjorde ville ingen dock veta. Jag antar att ingen egentligen ville höra svaret. 

Under den här väldigt avgörande perioden i mitt liv när inga hämningar kunde stoppa mig tog till slut två unga vårdare på en enhet sig an mig. De kom att bli två av de mest avgörande människorna i mitt liv dittills. Under en promenad med den ena minns jag att jag tänkte ”wow då man kunde få dela livet med en sådan här människa”. Några få år senare knackade just en sådan människa på dörren till mitt liv och klev försiktigt in. Han som jag i mina vildaste fantasier aldrig trodde skulle vilja ta del av min, då, väldigt sönderslagna värld. 

De senaste två åren har jag tack vare min stora kärlek tagit mig kilometer framåt i min personliga utveckling. För första gången har jag fått en begynnande förståelse för allt som inträffat och fått inse att det nog aldrig handlade om att jag var svagare än alla andra – vilket jag ständigt intalat mig i alla dessa år. Istället har mina ögon öppnats och jag kan se varför allt som kastats mot mig i livets olika skeden blev för övermäktigt för den ensamma lilla högkänsliga flicka jag varit och är. 

Om än jag inte är ensam längre är livet fortfarande en utmaning som sällan känns riktigt enkel. Efter att i ett helt liv aldrig tillåtit mig känna och visa känslor trevar jag mig framåt och försöker i den kärlek jag omges av lära mig att inte bara svälja och ta emot, utan att också säga nej. Men även om jag försiktigt ser framåt så möts jag dagligen ännu av oförståelse. Att leva med så väl fysiska som mentala begränsningar och samtidigt vara högpresterande är fortfarande en tuff utmaning och förståelsen de gånger jag säger att jag verkligen inte orkar ofta begränsad. Det hjälper knappast att jag valt att delvis livnära mig på hästbranschen och utöva en hobby väldigt få förstår. ”Det är väl inte träning att rida, du sitter ju bara där” är bara en av kommentarerna jag ofta möts av, samtidigt som min kropp varje kväll skriker av trötthet och utmattning.

Med åren har jag ändå lärt mig sålla ut vad jag lyssnar till, vad som är värt att sätta energi på och vad som är bäst att låta passera. Det är inte värt att förklara något åt någon som inte vill förstå – det är ord jag försöker hitta styrka i att leva efter. Något annat jag också lärt mig och som de flesta dagar tar mig framåt är att min kropp inte går sönder om än det gör ont och att jag behöver hästarna och träningen för att orka mentalt i vardagen. Med det sagt tänker jag inte undanhålla att balansgången mellan mental balans och total utmattning är hårfin, men för det mesta håller det ändå numera.

Mitt liv må ha varit en ständig kamp med monster ingen annan än jag själv sett, men tack vare fina människor i mitt liv har jag fått inse att det faktiskt också finns de som vill förstå bara de får chansen. Därför vill jag nu utmana den tysta delen av mig själv som alltid gömt sig bakom ett leende att våga öppna upp och dela mer av vad jag varit med om, samt om allt som ännu rör sig bakom fasaderna. Om än livet idag är betydligt mer uthärdligt kommer jag alltid ha min kropp och mitt bagage med mig, samt mina stora känslor jag måste lära mig tillåta och hantera. 

Kort och gott känner jag att jag varit tyst tillräckligt. Om det finns de som inte klarar mina ord och inte vill lyssna så lämnar jag det öppet för var och en att välja om du vill eller inte vill ta del av det jag delar. I allt hoppas jag också att ni som väljer att läsa ska förstå att inget av det jag jag skriver någonsin är menat att såra någon, samt att jag inte kan stå för någon annans perspektiv än mitt eget. Min upplevelsevärld är min egen, hur mycket den än skiljer sig från någon annans, och jag hoppas det finns förståelse för den aspekten.