I min bubbla

Ett nytt år och en ny kula, sägs det. Det pratas om nya möjligheter, planer och saker att uppnå under månaderna som ligger framför som oskrivna blad. Själv har jag sedan 12-slaget den 31.12 inte kunnat känna speciellt mycket annat än ångest och en överväldigande trötthet. Visst vill jag se med förväntan på allt som ligger framför, men hur mycket jag än önskar att de nya sidorna i livets bok fick vara blanka så vet jag att de redan nu är nedstänkta av stressigt morgonkaffe och rester av det liv som lett fram till här och nu. 

Att göra upp planer och målsättningar för ett nytt år är överlag något jag aldrig klarat av. Med risk för att vara motbjudande ärlig har så gott som min enda målsättning sedan år 2016, med undantag för de senaste två åren, varit att få avsluta jordelivet. Mycket har jag också stundvis gjort i min makt för att det faktiskt hade blivit så –något jag är långt ifrån stolt över. Men all upplevd skit går att svänga till erfarenhet, som en snäll man en gång sa, och här står jag idag trots att vägen varit långt ifrån vacker – 2025 – andas och lever. 

De senaste två åren har till skillnad från de tidigare fått en ljusare klang i mitt livs hittills väldigt melankoliska melodi. Ändå är ett nytt år och pratet om allt det där ovissa framför något som tenderar dra mig bakåt in i en bubbla av trötthet och vånda. Förra året gjorde jag trots det ett tappert försök att rycka upp mig och faktiskt skriva upp några, vad jag då tyckte var rimliga, mål för året. Det är något jag bittert fått ångra eftersom absolut inget blivit som jag hoppats. Istället har varje bakslag känts som en käftsmäll och som ett oförlåtligt misslyckande inför mig själv, just på grund av målen jag var dum nog att göra upp. 

För andra är det kanske inte helt enkelt att förstå hur till synes små ”snedsteg” som att inte klara av att leva efter, eller uppfylla, sina drömmar och visioner kan bryta ner en människa till den mån som det bryter ner mig. Men för mig blir varje litet steg framåt ur den dunkla värld jag levt i, där inga drömmar eller mål fått existera, som att kasta mig ut för ett stup i hopp om att vingarna ska bära. Jag ger hela mitt hjärta och när det sedan inte blir som jag tänkt faller jag istället handlöst. När jag nått marken, mer eller mindre förkrossad, kan jag inte sluta klandra mig själv eftersom jag vid det här laget ändå anser mig veta bättre. Jag om någon borde veta att livet händer och att saker sällan går som man tänkt sig. Men tillika. Hur ska något någonsin kunna förändras om jag bara biter fast vid det som är och aldrig vågar drömma och sträva framåt? 

Det här är en knepig vågskål att sitta fast i måste jag medge. Om än jag idag tror på livet och är tacksam för allt det fina jag har så tycks utmaningarna ibland vara oändliga och stundvis också oöverkomliga. Det blir så lätt att jag fastnar i en spiral där jag konstant försöker bevisa för mig själv att jag klarar att gå vidare, samtidigt som allt jag varit med om verkligen skadat och påverkat mig på djupet. Att våga tro på mig själv och på att livet vill mig väl är många dagar mer än utmanande. Stunderna jag blir rädd och bara vill retirera likaså. Ändå vet jag med säkerhet att jag är färdig med att se livet utspela sig på avstånd. Istället försöker jag utmana de där rädslorna som bara vill lamslå och få fatt vid det där ”perspektivet” alla – så även jag – ständigt tjatar om. 

Jag kanske inte är den typen av människa som rusar in i det nya året med drömmar, visioner och stora mål, men jag vill ändå våga tro och hoppas på fina dagar framöver. Jag är inte längre Wilma 16 år som med förlamande ledvärk blev så rädd för att använda sin kropp att hon totalt höll på att tyna bort – inte heller Wilma 20 år som trott sig ha tagit sina sista andetag. Istället försöker jag dagligen påminna mig om att våga se framåt, på samma gång som jag också fått lära mig att även de tyngre känslorna faktiskt också får lov att existera. Jag behöver inte sky dem, men samtidigt behöver jag inte heller låta dem utplåna allt det andra som trots allt, för det mesta, ändå finns där.

För mig kommer 2025 bli ett år som för med sig en hel del förändring. Efter alla år av ändlöst krig med Folkpensionsanstalten, Skatteverket och sjukvården har jag till slut fått, och valt, att avsluta den cirkusen. Härmed kan jag dessutom titulera mig både som deltids fastanställd och egenföretagare. Mitt eget lilla företag där jag erbjuder alla former av hästrelaterade tjänster har fått sig en stadig, fin, liten kundkrets och utgör just den typen av komplement i min tillvaro som får vardagen att kännas meningsfull. 

På mer personliga plan är jag tacksam över fina vänner och den familj vi har omkring oss, men framför allt över min egna lilla familj och min fantastiska partner som stöttar mig i ur och skur. Även Zeus har till slut nått en plats i sin rehabilitering där han för tillfället är rätt stabil och i samförstånd med veterinären kommer vi nu jobba framåt, de dagar kroppen tillåter. Om hans åkommor läker fullt ut vet vi ännu inte, men just nu mår han bra och behöver efter all vila få börja röra på sig igen så att resten av kroppen inte ska ta skada. Hur pass han återhämtar sig kan bara tiden utvisa, men direkt han fick tillåtelse att börja jobba smått igen kom min härliga, gosiga, och mest fantastiska bästa vän genast ”tillbaka” – och det är mer värt än något annat! 

Med andra ord faller saker sakta men säkert ändå på plats. Livet rullar vidare om än ett nytt år, trots allt rätt omärkbart, tagit sin början. Jag väljer att lämna mål och planer outtalade för de kommande månaderna, eftersom jag vet att jag mår bäst den vägen. Ändå kan jag ju inte låta bli att skvallra om en ny liten bekantskap i mitt liv som om allt går bra kommer flytta hem till oss under vårvintern. Zeus ska få en kompis och det kunde inte kännas mer rätt än som det blivit. Mer smaskiga detaljer sparar jag på tills vidare. Vi tar helt enkelt en sak i taget och ser var livet för oss.

… Och även om sidorna i livets bok redan är nedstänkta med stressigt morgonkaffe, så vill jag tro att de rymmer långt mycket mer än så! Livet går upp och det går ner, det är bara att acceptera. Trots allt går det ändå framåt, och det är i slutändan ändå huvudsaken…