I min bubbla

Det sägs att så gott som alla någon gång under sin livstid drabbas av depression på ett eller annat sätt eller upplever deprimerade symptom. Själv har jag suttit fast där ett bra tag nu – i det träsket. I skrivande stund befinner jag mig ändå på en plats där jag ser så väl ljuset som mörkret rätt tydligt. Framsteg, anser de flesta. Själv är jag inte lika övertygad. 

Det gångna året har varit minst sagt extremt. På många sätt. Jag har nått vad jag trott varit botten flertalet gånger och har i de sämsta stunderna trott att jag aldrig mer kommer kunna leva ett till synes normalt liv igen. I dag mår jag efter alla omständigheter ändå helt bra. Eller ja, definitionen av ”bra” är väl rätt subjektiv, men det har helt klart varit sämre. 

Att jag i dag ändå mår bättre tar många i min omgivning som en seger, att jag övervunnit det onda. Och visst kan så vara fallet, men de tankar som rör sig inom mig är ännu förpestade av mörker. Depressionen har inte släppt sitt grepp om mig även om jag känner att det utifrån finns en förväntan om att jag ska ha återhämtat mig.

Visst tror jag ändå många har förståelse för att det tar tid att repa sig efter en längre tid av sjukdom, men jag tror inte det är många som förstår hur pass lång tid det verkligen tar – hur mycket inombords som ska ändra för att man faktiskt helhjärtat ska kunna se med ljusare ögon på livet. Det är inte endast en fråga om nedstämdhet, det handlar om ett helt sätt att se på sig själv och det liv man lever – åtminstone för mig. 

Att bli frisk från en depression tar alltså inte över en natt. En depression som varat i flertalet år avtar inte för att man har några bättre dagar eller ens en bättre längre period. Den är så mycket mer djupgående än så. Att jag ibland kan se ljusare på livet betyder på så sätt inte att allt är bra eller att marken under mina fötter är stabil. 

Jag brottas dagligen fortfarande med mörka tankar. Att må bra är inte något man bara bestämmer sig för utan ett val du måste göra om och om igen, dag efter dag. I dag kan jag för det mesta ändå känna att min vardag är hanterbar, även om jag i många bättre stunder ännu ofta slås av tanken ”vad håller du på med? Ditt liv är inte lyckligt”. Depressionen finns där fast jag skrattar och även om jag ler i ena sekunden så faller jag kilometer den sekund något ännu en gång svänger sig mot mig. 

Just bemötandet av motgångar är en svag punkt för mig. En bristning i länken. Det är nämligen så att jag inte ännu klarar att bemöta motgångar från den bubbla av bättre mående som kanske uppstått. Istället börjar jag från platsen där depressionen håller mig fången emotionellt och befinner mig på så sätt långt på minussidan redan då motgången slår mot mig. 

Jag vet att alla har motgångar i sina liv. Ingens liv är problemfritt. Men. Var du befinner dig mentalt då du drabbas av motgångar påverkar också hur du möter dem. Jag, med en depression i mitt inre, kan inte ta en motgång som ett slag bakåt men ändå tänka att riktningen är framåt. Slår en motgång mig i ansiktet är den personligt riktad mot mig och mitt liv. Det är inte meningen att jag ska få må bra, tänker jag ofta. För motgångarna golvar mig. Spräcker bubblan som eventuellt uppstått av ett stundvis lite bättre mående. Jag hamnar kilometer under marknivå.

För mig säger en motgång att mitt liv är värdelöst. Att jag inte borde leva. Att alla hade det bättre utan mig. Orealistiskt och bort från all resonlighet? Förmodligen. Men det är min sanning. Det är vad min depression säger mig. Dagligen. Om och om igen. 

Vad vill jag då säga med detta? Jo, även om jag ler och skrattar är depressionen fortfarande en sjukdom som håller mig i sitt grepp. Ett brutet ben läker inte heller på en gång även om vi skrattar ibland. Vad jag vill frambringa är väl någon form av förståelse för att jag även om jag möter dig med ett leende kan ha svårt att hålla ihop allt. Att jag helt enkelt inte återhämtat mig även om allt verkar bra på ytan. Så om bara möjligt, en stilla liten önskan: Försök att inte säga att jag ska rycka upp mig och inte ta allt så hårt. Det fungerar helt enkelt inte så. En dag kanske jag kan känna glädje igen utan att mitt inre monster äter upp mig. Men. Den dagen är helt enkelt inte i dag.