I min bubbla

Jag har tänkt på det här ett bra tag nu. Att jag borde börja skriva igen, även om det känns svårt. På något sätt har en osynlig vägg rest sig mellan mig och förmågan jag i så många år kallat för att ”tänka med fingrarna”. Delvis handlar det nog om en stark inre press som uppstått kring behovet att behöva prestera i allt jag skriver. Men jag tror också mycket handlar om en rädsla för att i misstag falla tillbaka i gamla mönster. Då – när jag skrev som mest – var bubblan som slöt mig inne som allra mörkast. Mitt sätt att försöka sätta saker i perspektiv handlade lika mycket om att övertyga mig själv om en sanning jag inte riktigt trodde på, som att övertyga andra om att kontrollen ännu fanns inom räckhåll för mig. 

Orden har alltid varit min styrka, nästan mitt vapen. Men i och med att kravet på en felfri prestation allt mer tog överhanden över mitt skrivande försvann även lusten att ens försöka få ner något. Jag antar man kan säga att jag tappade bort mig i mitt skrivande. Likaså kändes det som att orden jag om och om igen skrev för att ventilera mina känslor tappade all sin terapeutiska mening. Det fanns inte längre någon tröst i att få ner allt som rörde sig inom mig på pappret, utan allt blev snarare en plågsam påminnelse om hur fast jag var i ett snurrande ekorrhjul av desperation och mörker. 

Efter allt jag upplevt och gått igenom de senaste 10 åren står jag idag på andra sidan mörkret – åtminstone mer på andra sidan än jag någonsin tidigare gjort. Fortfarande har jag inte alla svar jag önskar att jag hade. Jag har inte heller lösningar på många utmaningar som ännu kvarstår i min vardag och stundvis känner jag ännu desperationen flåsa mig i nacken. Men vad jag däremot faktiskt har är perspektiv och en ny glöd för livet. Livet är här och nu, och medvetenheten om att mina ord kanske kunde göra skillnad för någon annan har drivit mig till att försöka greppa pennan igen. 

”En dag kommer du kunna svänga all den här upplevda skiten till erfarenhet för att hjälpa någon annan.” Det var något flera omkring mig sa då. Något jag faktiskt också tog med mig, om än många andra goda råd och välmenande ord oftast rann av mina axlar. Någonstans i mitt hjärta har jag länge vetat att det här är en process jag behöver dra igång – om än jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, eller var jag ens ska börja. Det finns så galet mycket att lyfta fram, så mycket att dela. Inte bara för att det är saker jag tror andra kunde finna tröst i att höra, utan också för att jag behöver få skriva orden för min egen del.

Även om mycket i min historia har ett stänk av svärta och tunga känslor har jag också genom åren fått se och uppleva mycket som varit fint och meningsfullt. Visst handlar mitt skrivandet ännu i stort om att processa tunga saker jag varit med om, men jag vill ändå lyfta fram att det är långt ifrån allt jag vill dela. Mitt liv idag handlar om så mycket mer än att bara lära mig leva med ärren av allt som var ”då”. Det är i största del en berättelse om att resa sig ur gropen och lära sig flyga igen. Att börja lyssna på sig själv, visa förståelse för det egna bagaget, falla bakåt men sedan sakta men säkert hitta den där acceptansen alla pratar om. Och sen till sist – om att till slut att våga lyfta blicken och inse att inget stoppar mig mer än de gränser jag själv sätter för livet jag vill leva.

Med andra ord är det långt ifrån en berättelse om enbart förtvivlan jag vill dela med mig av. Utan i största grad vill jag också slå ett slag för livet som fortsatte – trots tyngden över bröstet som knappt tillät mig andas när det var som värst. Och det är väl också någonstans i de orden som allt detta får slå rot och gro? I vetskapen om att livet fortsatte, trots allt.

Jag vet inte med er, men jag tycker det finns något sorgligt i orden att inget någonsin blir som förut. Men på den plats i livet jag står idag känner jag samtidigt en enorm lättnad över att få yttra just de orden. ”Inget blir någonsin mer som förut.” För med de orden sagda betyder det att jag är fri. Åtminstone så fri som jag själv kan tillåta mig vara. I den insikten är det skönt att landa om än ekot i bakhuvudet gör sig påmint. Ekot om att jag aldrig kommer kunna fly från mig själv. Men det är väl precis just det som allt det här handlar om: att sluta fly, börja omfamna, förlåta och sedan lämna bakom. En lättnadens suck som får leta sig in.

Från och med nu är jag klar med att leva dubbelliv på alla sätt och vis. Likaså vill jag inte längre gömma mig bakom skyhöga fasader och krav på prestation och perfektion. Istället vill jag så ofiltrerat jag förmår bjuda in er som vill läsa att ta del av min tankevärld på ett djupare sätt än tidigare. Vart resan bär få tiden utvisa, men jag hoppas kunna starta en process inte bara i mig, utan också i någon annan. Sprida ringar på vattnet genom att våga visa mig sårbar.

Med allt detta vill jag välkomna er till den här nya versionen av min blogg. Med ett nytt namn hoppas jag kunna markera en nystart om än allt det som varit ändå får finnas kvar. ”Man kan inte säga att man känner en människa innan man gått minst 10 mil i deras fotspår” finns det ett citat som lyder. Det summerar det mesta jag vill få sagt rätt bra. En fasad av en person är just precis vad ordet säger: bara en yta. Genom att öppna upp min tankevärld vill jag bryta den tystnaden och välkomna er in ”i min bubbla”.