I min bubbla

Ibland när jag är som allra tröttast och allmänt låg och nedstämd händer det sig att jag undrar över vad som är skillnaden på då och nu. Vad är det som skiljer hjärntröttheten och dimman i huvudet idag, från samma känslor då? Det händer sig också att jag blir rädd att jag fallit tillbaka. Att jag än en gång gått för långt över den där hårfina gränsen för vad jag egentligen klarar av och orkar. 

Varje gång när rädslan slår till försöker jag ändå tvinga mig själv att landa, öppna ögonen och titta mig omkring. Var befinner jag mig? Vad känner jag? Varför känner jag det? Och hur kan jag ta mig vidare härifrån? 

För det mesta lyckas jag ändå landa i att det är en väsentlig skillnad på då och nu. Då hade jag inget som egentligen drog upp mig när jag föll. Inget som kändes värt att kämpa för, och inget heller värt att resa mig upp för igen. Allt jag såg omkring mig då var mörker och någon framtid ville jag egentligen inte ens veta av. Allt handlade för det mesta om att se hur länge jag orkade springa ”den här gången” innan väggen kom emot. Att den skulle komma emot det visste jag redan. Det gjorde den nämligen alltid – förr eller senare. 

Idag står jag på en helt annan grund. Ur askan har jag till slut lyckats bygga mig ett liv som känns värt att kämpa för. Jag får göra det jag brinner för och har så många fina människor omkring mig som tror på det jag försöker åstadkomma. Jag har också ynnesten att ha en famn full av kärlek och trygghet att komma hem till när dagarna lider mot sitt slut. Någon som stöttar mig i alla lägen och som tröstar när jag faller och slår mig. 

Om än jag för det mesta ser skillnaden i den trötthet jag kämpat med genom åren så händer det sig ännu att den tar andan ur mig. Den största skillnaden av alla är väl ändå att den tidigare kvävde det lilla som fanns kvar – och att den idag uppstår till följd av att jag vill så otroligt mycket mer med livet än dygnets timmar och min egen kapacitet räcker till. Ett bra problem egentligen, när man ser på det ur det perspektivet.

Så där har vi det igen, det där förbenade perspektivet som så mycket egentligen handlar om. Att kunna se nyanserna, analysera den egna känslan och gå till botten med sig själv i varför man fungerar som man gör. Jag vet att gränsen för vad jag klarar ännu är hårfin och förmodligen kommer den kanske alltid vara det också. Men den som lever lär, och i det ligger en stor tröst. Om än jag vet att jobbet mot en bättre balansgång är något jag kommer få kämpa med ordentligt, också framöver.

I det stora är livet och dess skiftningar ändå alltid i rörelse. I de tuffare perioderna får jag påminna mig om att andas, medan det ibland känns som att allt bara står jobbigt stilla. Jag är ändå tacksam över att ha vänner och människor omkring mig som vandrat vid min sida ett bra tag nu. Som sett bergen och dalarna förut och som kan övertyga mig om att skillnaden i ”då och nu” finns där, även när jag själv inte ser det. 

Sen är det också bara så, att ibland måste man också våga pusha för att kunna ”vinna”. Så länge det gäller för en tid och inte för ett helt liv är det okej att vara ordentligt trött i perioder. Att det är hektisk just nu betyder alltså inte att stressen aldrig har ett slut. Jag lär mig att ta igen – hela tiden, varje dag. Att bromsa och låta mig andas, utan att för den sakens skull kvävas av bruset omkring. En balansgång helt klart. Men så länge linan känns värd att balansera på vågar jag tro att jag har fötterna på det torra. 

… Däremellan försöker jag gå runt på vår nya gård och även se allt det vackra. Lukta på blommorna, känna doften av sommar…