I min bubbla

För inte allt för länge sedan var födelsedagar och det att fylla år något av det värsta jag visste. I min värld var det bara en pik mot mig själv, att jag låtit ännu ett år av mitt liv gå förlorat, och även ett hån mot framtiden som låg framför. ”Ett till nytt år att förstöra som låg vid mina fötter”.

Vårar överalg har alltid varit den tid på året jag mått som allra sämst. Jag har verkligen avskytt att se allt omkring mig i naturen vakna till liv medan det känts som att jag själv tynat bort allt mer för varje vår som passerat. Således har vårar också varit den tid på året jag för det mesta tillbringat på låsta avdelningar och instanser. Varit en ”fara för mig själv” i andras ögon.

Allt nådde sin spets för några år sedan när jag satt instängd, ensam, på en stenfinsk akutpsykiatrisk avdelning i Helsingfors på min födelsedag. En vän till mamma, en godhjärtad själ jag faktiskt aldrig träffat i vuxen ålder, kom och lämnade en presentpåse med jordgubbar och ett knippe rosor åt mig nere vid receptionen. I övrigt var allt jag hade mig själv och mina egna demoner. ”En dag, liksom vilken annan värdelös dag som helst”, försökte jag resonera.

En månad senare det året träffade jag Kevin. Fortfarande inskriven på psykiatrisk avdelning, men hemma på permission över midsommar. Han klev in i mitt liv med sin värme och kärlek och utan att jag insåg det själv började mitt liv sakta att förändras. Det jag i 6 års tid trott varit omöjligt började hända. Inte över en natt – verkligen inte. Men sakta och säkert, steg för steg, föll mina murar och jag började tillåta mig själv få älskas igen.

Idag är det 4 år sedan jag satte min fot på en låst enhet för sista gången. Visst vänder det sig ännu i min mage ibland när knopparna börjar spricka om vårarna, men samtidigt kan jag också idag se allt det vackra – känna solen värma.

Idag firar jag 26 år. Det är tudelat det med, men i det stora skulle jag helst bara ropa ut min glädje. Skratta och säga att jag vann! Att jag klarade mig upp ur gropen! Jag är mitt i livet, får leva den dröm jag aldrig trodde kunde bli sann. Med en fästman jag älskar över allt annat, renovera ett hus på en plats som bara känns magisk på alla sätt och vis. Jag får rida, tävla, träna och utvecklas. Till och med jobba med hästar som yrke och i största allmänhet bara låta mig begränsas av mina egna fantasier.

Att älska sig själv och älska livet man lever är ord jag för 4 år sedan aldrig trodde att ens skulle nå mitt medvetande. Men allt förändrades när jag träffade honom som fick mig att känna mig vacker igen. Trots alla mina ärr, trauman och förfärliga erfarenheter omslöt han mig med kärlek. Planterade ord av kärlek som sakta fick slå rot och börja gro.

Så min födelsedag till ära väljer jag att dela denna bild (igen). Den är på många sätt en målbild för hur jag också vill kunna se mig själv. Med solljus i konturerna och blicken fäst på framtiden….